27 september - 16 oktober 2011 Det har nu gått tre veckor sedan Dackeritten; Hestia har inte alls varit halt, men vi har ändå tagit det ganska mycket lugnare än vanligt. Efter tävling & skrittrunda dagen efter (som jag skrev om sist) fick Hestia vila i tre dagar, tisdag - torsdag, & därefter skrittade jag henne i tre dagar: Fredagen den 30/9 runt Borelund tillsammans med Fia & Fille, dagen därpå med Ingela & Våfflan genom byn, förbi Kaninlandet & sedan via Delanders hem & på söndagen var Hestia & jag själva ute en sväng; skrittade förbi Borelund till byn & längs asfaltsvägen tillbaka till stallet. Vila på måndagen & på tisdagen red Fia & jag Forsbergsrundan (som brukar ta ca 1 timme & 20 minuter) i alla gångarterna. Hestia kändes mycket pigg & fräsch. Onsdagen den 5 oktober hängde jag minsann på Fia & red i paddocken - jag tror bestämt att det var första gången jag red Hestia där sedan jag började blogga! Ett lugnt & lätt "dressyrpass" + att vi faktiskt skuttade över ett litet kryss ett par gånger, det gick rätt så bra trots allt. Dagen därefter var jag ledig men hade fullt upp hela eftermiddagen & kvällen; jag var i Torna-Hällestad på morgonen & mockade mm & sedan hade jag tänkt att jag skulle longera Hestia en stund innan jag var tvungen att åka hem till Malmö igen. Hestia hade dock inga planer på att komma in från hagen så dags på dagen - hon & hennes båda kamrater for runt mellan tallarna som galningar när jag försökte fånga in henne. Efter ca 20 minuter gav jag upp, det blev ingen linlöpning denna dag... Jag jobbade fredag, lördag & söndag & var ej i stallet då men Fia hoppade med Hestia en av dagarna under helgen; det hade gått jättebra. "Tur att det finns medryttare när ens morsa är en sådan kruka när det gäller hoppning" hälsar Bästian.
Jag var ledig måndagen den 10:e efter de långa helgpassen & dagen dominerades av ösregn & en ihållande migränaktig huvudvärk med illamående. Jag var i stallet på kvällen i alla fall & longerade Hestia i en av hagarna, ca 20 minuter i skritt & trav. Dagen därpå blev det skritt runt Vasaholm med Fia & Fille & på onsdagen, efter att hovslagaren hade varit & fixat Hestias fötter, red vi tillsammans med samma vapendragare "lite oseriöst" (enligt Fia) längs fältet & i skogen mellan fältet & galoppbanan: Skritt, trav & lite galopp med. I torsdags vilade Bästis, sedan red jag med vännen Johanna på Agelund runt Forsbergsrundan i alla gångarterna i fredags. Paddocken igår ensam: Ett lugnt pass ungefär en halvtimme, vi travade över bommar bland annat & idag har vi varit ute på heden för första gången efter tävlingen - det var jag & Hestia, Fia & Fille samt Emma på Babe. Vi red väl i lite drygt en timme & galopperade i högt tempo.
21-26 september 2011 På grund av tidsbrist & annat fick Hestia vila helt dagarna innan Dackeritten; jag hade ju tänkt skritta någon kortare runda annars. Packa, putsa, fläta manen & på lördagsförmiddagen den 24/9 gav vi oss iväg mot Smålandsskogarna: Hestia gick raka vägen in i transporten utan vare sig linor eller protester & både Ingela & jag blev alldeles mållösa. Körningen gick också utmärkt & med halvtaskig hjälp från den förvirrade kvinnorösten i Ingelas GPS fann vi stallet i Djura-Nöbbele (ett par mil söder om Växjö) där Hestia skulle tillbringa natten. Det var ett mysigt litet stall med två uteboxar; Hestia skulle stå i den ena & Gretka, kompisen från Göingeritten, i den andra. Gretka hade dock inte anlänt ännu när vi installerade Hestia. Något skeptisk var hon nog till det hela men långt mycket lugnare än vad jag hade vågat hoppas på - hon tuggade lite på sitt hö & tittade ut över nejden.
Söndagsmorgonen, förövrigt min & Hestias 4-årsdag tillsammans - hon kom till Sverige 25:e september 2007, blev tidig som tusan TROTS att vi redan var på plats i Växjö; 4:50 ringde väckarklockan på mitt & Ingelas hotellrum, men mina arma klubbkamrater som körde nerifrån Sjöbotrakten samma dag fick stiga upp vid 2 tror jag. Vi hämtade Hestia & den här gången tramsade hon lite när hon skulle lastas. Vi fick ta linan till hjälp & då gick hon in, sedan bar det av till tävlingsplatsen på Växjöortens Fältrittklubb. Förbesiktningen gick bra: 44 i puls & inga anmärkningar på något, det var samma veterinär som utförde slutbesiktningen av Hestia i Halmstad. Bangenomgång, sadling mm, uppsittning & Hestia var taggad som vanligt - hon kan det här nu, hon vet vad det går ut på! Starten gick & vi begav oss ut i Dacketrakterna tillsammans med de 14 andra tävlande i klassen. Det var en härlig känsla, hela vägen. Vädret var idealiskt, jag var utvilad, hade hunnit äta lite innan starten & jag drack vatten med jämna mellanrum medan jag red, Hestia var pigg & glad & galopperade hellre än travade första milen, sedan lugnade hon ner sig men var fortfarande full av energi. De beryktade träbroarna (jag tror att det fanns 4 sådana som man skulle ta sig över de första kilometerna) klarade vi också av med viss tvekan & lite draghjälp - när Hestia klapprade över den första av broarna, som också var den längsta, blev jag så glad att jag fick tårar i ögonen. Jag berömde henne högt & personerna som stod vid vägen (det var en groomplats där) log åt min entusiasm. :-) 2 mil efter starten mötte Ingela oss på banan med kamera & vatten; Hestia drack lite grann & jag fick påfyllning i min vattenflaska, därefter fortsatte vi igen - första sträckan var 34 kilometer lång.
Banan var jättetrevlig & lättriden; inte alls så kuperad som den på Simlångsritten. Det fanns ett par ställen med obligatorisk skritt, annars travade vi eller galopperade nästan hela tiden i lugnt tempo. I slutet av den första sträckan, efter 3 mil ungefär, kändes Hestia lite matt men när vi bröt av & skrittade den allra sista kilometern (för att Hestia skulle komma ner i puls inför pausen) & vi blev ikapp- & förbiridna av en annan i klassen taggade hon till igen. När vi kom tillbaka in på tävlingsområdet ville hon helst galoppera & hänga på andra ekipage som höll högre tempo - jag fick nästan tvinga henne att hålla sig till skritt. Första 34 kilometerna red jag på ca 2 timmar & 35 minuter, verkligen en helt okej tid!
Hestia sadlades av & Ingela svampade henne efter konstens alla regler & så gick vi in i ridhuset där veterinärerna höll till. Vi fick en annan veterinär den här gången. Hestias puls låg på 52 slag/minut, det var ju godkänt & bra, men sedan när jag sprang med henne så tyckte doktorn att hon haltade på vänster framben. De andra veterinärerna fick kolla också för säkerhets skull, sedan röstade de. Jag vet inte om beslutet var enhälligt eller ej, men vi blev uteslutna i alla fall. Pissetrist när det nu kändes så bra & jag hade absolut inte märkt av någon hälta medan jag red, vänsterbenet var varken svullet eller varmt men jag linimentade Hestia & sedan fick vi packa ihop våra pinaler lite tidigare än väntat. Jag är ändå nöjd med helgen & med både Hestias, min egen & nybörjargroomen Ingelas insatser: När vi skulle lasta en sista gång bråkade Hestia med oss en stund, studsade runt på rampen med sitt "skadade" (??) framben, gjorde levader & caprioler & vi fick återigen använda linan men mer än 5 minuter tror jag inte att det tog innan hon stod i transporten. På vägen hem hade jag redan nästa tävlingstillfälle (som blir först nästa år) i tankarna - vi kommer igen med nya friska tag, det lovar vi! Idag, måndag har jag faktiskt skrittat en liten runda tillsammans med Ingela. Hestia kändes fin, men nu ska hon få vila ett par dagar.
2-20 september 2011 Nu var det längesedan jag skrev; det var absolut meningen att jag skulle ha uppdaterat bloggen INNAN jag åkte på semester till Prag förra veckan, men jag hann verkligen inte... Nåväl, nu är det som det är. Det viktigaste som har hänt sedan jag skrev senast är att jag har anmält mig till Dackeritten i Växjö som äger rum nu på söndag: Ryttarmeddelande, startlistor, kartor & annat finns ute nu på Växjö Distansryttares hemsida & det mesta är planerat & klart. 14 anmälda är vi i vår klass, T 50 km. Ingela ska köra & vi åker upp till Småland redan på lördag; Hestia kommer att övernatta hos en av Växjöryttarna som heter Emma, hennes stall ligger två mil utanför stan ungefär, & Ingela & jag ska bo på hotell inne i Växjö. Det kommer att bli en kanonhelg, det är jag säker på! Vidare så har Hestia fått nya hagkompisar: Busan flyttade ju för ett tag sedan & Hestia fick gå ensam, men nu har vi släppt ihop henne med Våfflan & Fille vilket har gått fint. De trivs mycket bra ihop! Jag jobbade fredag kväll + lördag & söndag den 2-4 september: På lördagen hann jag longera Hestia en stund i hagen, men på fredagen & söndagen fick hon vila. Måndagen den 5:e skrittade jag ut en sväng tillsammans med Emma & Babe. Vi var nog ute i knappt en timme; Emma red barbacka & spanade på killar vid Borelund & Hestia skötte sig rätt så bra, hon var inte alltför tittig. Dagen därpå blev det en längre runda i sällskap med Fia & Fille på heden. Rätt så högt tempo & det regnade på oss så vi var genomblöta när vi kom tillbaka till stallet i vanlig ordning. Skritt runt Vasaholm tillsammans med Ingela på Våfflan & Micha på Starman på onsdagen & på torsdagen den 8/9 longerade jag Hestia i hagen med inspänningstyglar. Filmade en liten snutt, visst är hon rätt så duktig? (-: Hestia fick vila både fredag & lördag, sedan på söndagen var det ÄNTLIGEN dags för en ridtur runt Krankesjön med ett lite större antal deltagare. Jag har försökt få ihop ett "Krankegäng" hela sommaren, men vi blev aldrig mer än max två stycken hur mycket jag än vädjade på Facebook & höll på... Denna söndag blev vi dock sex ekipage, från fyra olika stall - sådant är trevligt tycker jag. Det var jag, Ingela & Fia från Pederslund, Johanna från Agelund, Nathalie från galoppstallet samt min klubbkamrat Görel som har sin häst på Rusthållargården. Tre timmar red vi, i alla gångarterna. Vädret var härligt & det blev en mycket trevlig tur.
Måndagen den 12 september red jag ensam en lugn runda runt Delanders, ca 45 minuter i skritt & lite trav, sedan åkte jag på semester & Fia hade hand om Hestia. Hon red henne tre gånger under de dagarna då jag var borta; en tur på heden & två pass i paddocken varav det ena inkluderade lite hoppning minsann!
Jag var tillbaka i Malmö & i stallet igår, då red Fia & jag en tvåtimmarstur på Revingehed - sista ordentliga motionspasset. Nu blir det vila & någon kortare skrittrunda bara innan tävlingen på söndag. Taggade är vi allihopa, allihopa, jag med..!
25 augusti - 1 september Förra torsdagen longerade jag Hestia i hagen med inspänningstyglar. Ordentligt pass i skritt & trav, 30 minuter. Hestia var fin, det gick rätt så bra i det svåra (högra) varvet också! Dagen därpå, fredagen den 26/8, red jag ut en runda på ungefär en timme ensam: Red längs med fältet till skogsdungen & runt där ett par varv, off-road, skuttade över stockar på stigen. När vi kom ut från dungen igen tänkte jag att "Hmm.. Visst borde det väl vara okej att skritta lite försiktigt runt stubbåkern mellan skogsdungen & svampgården? Om man håller sig alldeles i kanten?" Sagt & gjort, eller tänkt & gjort rättare sagt: Vi skrittade längs åkern som borta i ena hörnan gränsade till en hage där ett kallblodssto gick med sitt föl. Inget konstigt med det; vi passerar hästar i hagar hela tiden, men det här lilla hingstfölet blev så himmelens lyckligt när tant Hestia kom förbi att han sprang rakt igenom eltråden & satte fart efter oss! :-O Jag blev så illa tvungen att rida in på svampgården & ropa "Hallå? Hallå? En häst har kommit lös!" Fölet fångades in & jag TROR inte att svampmannen misstänkte att det var mitt & Hestias fel att det hade smitit från hagen... Jag var ledig i helgen & på lördagen red jag tillsammans med Fia & Alice (en av Starmans små ryttare) runt Vasaholm i skritt & trav. Alice mamma Tina promenerade/joggade med också. På söndagen skulle Fia, Annie & jag ha ridit runt Krankesjön egentligen, men Annie blev sjuk & Fia & jag var inte helt överens vädergudarna så vi stannade på gården & hade lite miljöträning med Hestia & Fille istället, det var kul. Gick över lastpallar, presenningar & andra läskigheter.
I måndags, den 29 augusti, kom hovslagare-Petter på morgonen & fixade Hestias fötter & satte på henne nya skor. Jag jobbade eftermiddag/kväll sedan så Bästian fick vila efter pedikyren. På tisdagens eftermiddag var Fia & jag ute på Revingehed i regnet & red en rätt så lång runda - vi klättrade & galopperade mycket, båda hästarna skötte sig fint & det var härligt trots vädret. Jag tog mig dock nästan vatten över huvudet när jag fick för mig att vi skulle vada genom en större vattensamling: Dammen (eller vad det nu är) är ca 10 meter i diameter & Hestia & jag har varit där i & plaskat förr, men nu efter den här blöta sommaren är vattennivån mycket högre än den brukar vara så ett par meter ut bara nådde vattnet mig upp till mitten av låren & Hestia blev mer än lovligt sur på mig. Fia var klok nog att hålla sig på land, men hålla sig för skratt kunde hon inte. Ännu en gång fick jag rida hem i dyblöta skor & ridbyxor, det börjar bli en vana nu mitt badande på heden... Igår, den sista augusti, flyttade Bästias bästis Busan från Pederslund - det var lite sorgligt, & Ingela, Fia & jag skrittade Vasaholmsrundan ihop. 40 minuter tog det väl ungefär.
Idag, torsdag, har vädret varit fint & Hestia & jag tog en tur på heden tillsammans med Fia på Fille & Joanna på Starman. Vi galopperade en hel del över fälten & skrittade längs asfaltsvägen hem; 1½ timme var vi ute. "Underbar tur ut idag med Fia och Jennie! Med underbara hästar, underbara människor och kanonväder så är allting perfekt!" skrev Joanna på Facebook efteråt & jag instämmer. Just nu känns det ganska bra för det mesta, faktiskt. <3
11-24 augusti: Det blev några dagars vila för Hestia, som planerat, medan stallet målades om (& fint som snus blev det minsann!) & jag var i Bromölla, sedan under min sista semestervecka red jag lite grann i alla fall: Måndagen den 15/8 var jag & Johanna på Revingehed & red en kortare tur i alla gångarterna. Vi var ute i en timme & 15 minuter, skrittade längs asfaltsvägen hem. Trevlig ridtur & vädret var härligt! Dagen därpå, på tisdagen, red jag tillsammans med Vic till Kaninlandet. Kanske inte en av de bästa ridturerna i världshistorien: Hestia var spänd & tittig hela rundan & inte särskilt rolig att rida. Victorias Malle var snäll mest hela tiden, men när vi skulle galoppera på Kaninlandet bockade han av Vic två (!) gånger & Vic är minsann inte den som brukar ramla av i onödan. Jag är inte så jätteförtjust i att rida på Kaninlandet, faktiskt: Platsen är lite för populär bland kreti & pleti... Under den kvarten vi var där, ungefär, delade vi området med en stycken man som promenerade, tre stycken joggare varav en med stor svart lösspringande hund samt tre stycken ryttare till häst. På heden måste man rida i flera timmar för att stöta ihop med så mycket folk! Nåväl; Vic & jag var ute & red i ca en timme totalt tror jag. Onsdagen den 17:e augusti longerade jag Hestia en stund i en av hagarna i skritt, trav & lite galopp. Det gick fint! På torsdagen fick hon vila & på fredagen den 19/8 red jag ut ensam: Skrittade den så kallade Forsbergsrundan, det tog ca en timme & 45 minuter. Hestia var inte fullt lika tittig denna gång, det gick rätt så bra. Slut på semestern sedan; jag jobbade helgen & hann inte rida då. Den här veckan har det varit vackert väder hittills. Man känner att det är höst i luften! Jag vågar knappt skriva det efter den här usla sommaren, men hösten är nog min favoritårstid. I måndags var jag ute en sväng på heden tillsammans med Ingela på Våfflan & Vic på Malle. Ridturen inkluderade bland annat galopp på "upploppsrakan" (där upploppet äger rum när det är Hubertusjakt) samt skritt genom byn på vägen hem. Igår, tisdagen den 23:e, var både jag & Ingela lediga från jobbet så vi passade på att rida runt Krankesjön på förmiddagen. Det var Våfflans Krankedebut & han skötte sig finfint & Hestia var superduktig. Vi höll ganska högt tempo, red rundan (ca 22 kilometer) på två timmar & 45 minuter. Hestia & jag guidade Torna-Hällestadborna runt - vi red på vägar där Ingela sa att hon aldrig hade varit innan. Vi "äger" på Revingehed, Bästia & jag! <3
Idag, onsdag, jobbar jag kväll & Hestia får en vilodag. Hoppas att uppehållsvädret håller i sig resten av veckan!
6-10 augusti 2011: I lördags, den 6/8, var jag på nere Ribersborgsstranden (där Malmö City Horse Show pågick) & tittade på terränghoppningen. Jag träffade Vic där & åkte tillsammans med henne till stallet efter tävlingens slut. Vi red en sväng runt Vasaholm (samma runda som i onsdags) i skritt & trav; jag på Hestia förstås & hon på Malle - det gick fint!
I söndags jobbade jag delad tur; "pay back time" för förra söndagen då jag hade bytt bort mitt arbetspass för att kunna rida Simlångsritten. Hestia fick vila denna dag. I måndags blev ingenting som det var tänkt: Jag skulle ha ridit runt Krankesjön tillsammans med kamraterna på Agelund, Johanna & Iza, men tio minuter innan vi avtalad starttid för ridturen öppnade sig himlen & sedan regnade det & regnade & regnade... Vi avvaktade ett tag & tänkte att ovädret kanske skulle dra bort, men tillslut fick vi ställa in ritten - skittråkigt. Jag sadlade av igen - det fanns inte så mycket annat att göra... :-(
Igår, tisdagen den 9 augusti, longerade jag Hestia ca 20 minuter i hagen i alla fall. Det småregnade & det var lite slirigt i hagen - hon halkade till flera gånger. En stund efter att jag longerat klart började det åska & därefter vräkte regnet ner så jag hade inte så dåligt samvete trots att jag inte hade ridit. Idag, onsdag, var jag i stallet på kvällen. Hela stallet tvättas nu invändigt & sedan ska det målas så pga röran, bristen på uppbindningsplatser + att jag ska till Bromölla ett par dagar (& har mycket att pyssla med hemma i lägenheten dessutom) tänker jag göra som de flesta andra i stallet & låta min häst vila resten av veckan också.
Då & Nu: Dåtid & nutid möttes vid Simlångsritten, precis som jag hade planerat när jag började skriva i bloggen. I fortsättningen kommer detta att vara en alldeles vanlig tränings- & tävlingsdagbok, där jag berättar vad Hestia & jag sysslar med om dagarna - om jag inte kommer på något speciellt från förr som jag måste skriva om. I så fall gör jag det under rubriken "Då:" exakt som tidigare, men det viktigaste från vår gångna tid tillsammans är nedtecknat här nu i alla fall.
Onsdag 3/8 - fredag 5/8 2011: I förrgår, onsdag, fick Hestia avbryta vilan & jag skrittade ut en kortare tur tillsammans med några av kompisarna i stallet; Hanna på Pika, Vic på Malle & Fia på Fille. Vi red runt Vasaholm (dvs mestadels på asfalt) & Hestia kändes väldigt pigg & framåt. I 50 minuter var vi ute. Igår var det dags att guida Fia & Fille runt på deras första "Kranketur". Fia jobbade & var inte i stallet förrän vid 18-tiden så vi fick göra rundan lite kortare än när jag själv brukar rida den - ganska exakt två mil red vi, på ca tre timmar. SÅ roligt med ridsällskap tyckte både Hestia & jag: Det var ända sedan i april som vi red runt Krankesjön med sällskap, annars har vi ju varit ensamma på turen. Fille (som inte är så där enormt mycket riden) var superduktig & travade på med rejäla steg på halvlånga tyglar, totalt obekymrad om allting runt omkring - han såg som en riktig distanshäst!
Vi var givetvis nere & "kände på vattnet" också. Hestia var rätt så tveksam när hon skulle gå i - säkert tyckte hon att det var obehagligt med det där apokalyptiska plasket som blev när jag föll i vattnet sist vi badade - tsunamivarning på det, ju... Jag slapp dock doppa mig denna gång, det var tur!
Idag, fredagen den 5 augusti, har Hestia fått vila. Jag var bara i stallet en stund & fixade mat & vatten till henne & Busan, samt klappade om dem lite i hagen. Min träningsvärk från Simlångsritten har gått över nu så nu börjar jag fundera på nästa tävling: Det finns ju den där Tjustritten utanför Vimmerby den 10/9... Jag skulle, rent teoretiskt, kunna klämma in den innan Dacke- eller Medeltidsritten. Rent teoretiskt, alltså; rent teoretiskt... ;-)
Då: Efter en godkänd Clear Round fick vi så lov att starta i tävlingsklass, T50 km. Först verkade det inte finnas någon lämplig tävling innan Dackeritten den 25 september 2011, men efter en del pysslande med turbyten på jobbet & flirtande med familjen angående bil & körning, kunde jag anmäla mig & Hestia till Simlångsritten i Halland som skulle äga rum den 31 juli. Det har ju, som bekant, varit en pissesommar med regn & rusk, men vi har försökt att träna & förbereda oss så bra som möjligt ändå. Att det skulle vara ett helt annat tempo i tävlingsklassen än på Clear Rounden visste jag, så planen inför Simlångsritten var absolut inte att försöka rida för någon placering, utan en godkänd ritt & förhoppningsvis en lite snabbare tid än den vi fick på Göingeritten var målet. Samt att få in Hestia i transporten när vi skulle åka hem, så att vi slapp lämna henne där & köra hem med tomt släp förstås... Lastningen var jag mest bekymrad över, faktiskt.
Nu: I lördags, 30/7, jobbade jag till klockan 18 & därefter träffade jag mamma & syster i Malmö & vi åkte till stallet. All utrustning packades in i bilen, hästtransporten kopplades & Hestia fick komma in från hagen & bli borstad & flätad. Sedan "sov" familjemedlemmarna & jag i bilen, dvs syster Anna sov som en stock, morsan slumrade nog till en stund på morgonen men jag sov inte en endaste blund på hela natten - bättre uppladdning än så inför en tävling kan man ju ha... Tidigt på morgonen söndagen den sista juli gav vi oss iväg mot Halland; Hestia krånglade ju en del (som väntat) när hon skulle gå in i släpet, men det var inte alltför besvärligt att lasta. Simlångsritten hade ny tävlingsplats i år & skulle utgå ifrån travbanan i Halmstad. Bortsett från att vi kom lite fel redan i Lund (!) gick det utmärkt att köra - det var inte svårt att hitta dit alls. Vi var en aning sena på plats så jag var tvungen att gå med Hestia till veterinärgaten med en gång - hon var svettig på halsen & verkade lite småstressad, förstås, efter att först ha åkt länge i transporten för att sedan bli urlastad på ett helt nytt ställe & jag var orolig att hon skulle ha puls över 60. Den danska veterinären lyssnade med stetoskopet & sa att Hestias puls var "seksogtredve" så för säkerhets skull frågade jag den svenska assistenten lite diskret vad detta betydde. Jodå, ungefär som det lät: 36! Inga som helst anmärkningar för övrigt; veterinären sa att allt såg "meget fint ud" & det förstod jag i alla fall!
Det var rätt så kort om tid, faktiskt (annars har jag upplevt att det har varit ett evigt väntande innan starten på de få tävlingar & träningsritter jag har varit på) - snabbt lasta ur alla grejerna från bilen innan det var dags för bangenomgången & när den var över var det nästan tid att börja sadla. Jag hann inte äta något, men hade en vattenflaska med mig på ritten i alla fall. Starten gick & så fort vi kommit ut från travbaneområdet for alla iväg i ett rysligt tempo. Hestia var laddad & vi hängde med ett tag, men efter några kilometer fick vi släppa kontakten med tätklungan & sakta ner - det gick alldeles för fort för Hestia & hon är ju ändå rätt så vältränad. Jag red mestadels ensam vilket gick bra, Hestia skötte sig kanonfint, knatade på med öronen framåt & drack lite i alla tre vätskekontrollerna under första sträckan. Det var en fin bana med trevliga skogsvägar, men väldigt mycket backar upp & ner, upp & ner - det tär ju lite extra på krafterna... Första sträckan var 32 km lång & vi avverkade den på ca två timmar & 45 minuter, vilket gav en snitthastighet på 11,9 km/timme. Det är ett helt okej tempo, tycker jag!
Vi skrittade de sista två kilometerna in till tävlingsområdet så jag vågade gå till besiktningen rätt så kort efter att vi hade kommit in. Pulsen (som jag nog aldrig behöver oroa mig så mycket för) var 44 slag/minut, men däremot tyckte veterinären att Hestia rörde sig en liten aning orent med höger bakben samt att det var lite dåligt med aktivitet i magen på henne. Jag fick fortsätta ritten, men veterinären sa åt mig att ta det lite lugnt för att vara på den säkra sidan. Det lovade jag att göra. I pausen lade jag energin på att se till att Hestia drack & åt så att tarmrörelserna skulle komma igång på henne. Själv fick jag i mig två klunkar ljummen drickyoghurt, i övrigt hade jag inte ätit något sedan frukosten vid femtiden på morgonen. Jag började känna mig dålig, framförallt av sömnbristen, samt den tryckande värmen (det var hemskt kvavt) & så hade jag ju ätit & förmodligen även druckit för dåligt under dagen. Andra sträckan var bara 18 km & första milen ungefär gick i skogen, i samma område som första rundan, sedan skulle man rida tillbaka förbi travbanan & åt andra hållet till ett ställe som hette Sperlingsholm, på andra sidan Nissan & därefter till tävlingsområdet igen för målgång. Huvudet både gjorde ont & kokade i min icke-distansvänliga ridhjälm & jag kände mig illamående & yr & vattnet som fanns kvar i min flaska tog slut ganska snabbt. Jag travade så mycket jag orkade, med täta skrittpauser som blev längre & längre. När vi hade vänt tillbaks & passerat travbaneområdet, på väg mot Sperlingsholm, red vi en bit på en smalare asfalterad väg & där skulle man korsa en järnvägsövergång: En sådan hade Hestia aldrig sett innan, åtminstone inte så länge hon har varit i min ägo, så den var livsfarlig förstås. Ett ekipage från 120-kilometersklassen kom också & den hästen hade säkert inga bekymmer med järnvägar i vanliga fall, men när Hestia vägrade gå över började även den att konstra. Vi kom över efter en stund i alla fall & sedan var det vätskekontroll & både Hestia & jag drack så mycket vi kunde & efter det var det bara en liten bit kvar till rittens stora prövning som jag hade gruvat mig en del inför: Bron.
Man skulle rida över ån på en smal & jättelång läskig träbro. Precis bredvid bron fanns det dessutom ett vattenkraftverk - ett brett konstgjort vattenfall som forsade & brusade & höll på, jag hade full förståelse när Hestia inte ens ville gå i närheten av bron. Hon snurrade & backade & under en kort stund funderade jag faktiskt på att avbryta ritten. Argumenten verkade trots allt vettiga tyckte jag: Vi befann oss nära tävlingscentrum, jag mådde dåligt & Hestia hade skött sig superfint hela dagen, jag var nöjd med henne & förresten; tänk om hon ändå skulle vara halt på höger bak i slutbesiktningen? Dock tog jag mitt förnuft till fånga; hade jag ridit nästan 4½ mil redan så fick jag ju slutföra det hela & dessutom hade jag ju nu en fantastisk möjlighet att öva på det här med träbroar - sådana förekommer då & då på tävlingar & det är ju svårt att öva hemma om man inte har någon bro att öva på... Jag hoppade av & ledde Hestia (det är tillåtet, däremot får man inte låta någon annan leda hästen över eller förbi en svårighet när man rider) & då gick det bra, sedan fick jag promenera en bit innan jag hittade något att stå på när jag skulle sitta upp igen. Jag red runt Sperlingsholm, mestadels i skritt & när jag nästan var tillbaka vid bron igen kom tre andra ekipage ifatt mig så jag hängde på dem & tänkte att om Hestia hade sällskap av andra hästar så skulle jag nog kunna rida på bron, men nej, det gick inte ändå. Jag hoppade av & ledde henne över igen & när jag nu ändå var på marken kunde jag ju lika gärna leda henne igenom det stundande järnvägstraumat också. Därefter var det alldeles omöjligt att finna något att använda som uppsittningspall: Så typiskt, fyra mil i skogen med stenar & stubbar & stockar överallt, men när man väl behövde något att stå på så fanns det ingenting! Jag gick med Hestia hela vägen till travbanan, tänkte leda henne i mål (jag hade ingen klocka & var inte ens säker på att vi skulle klara maxtiden på sex timmar) men när jag närmade mig målet så ropade funktionärerna till mig att jag var tvungen att RIDA över mållinjen. Detta visste jag inte - man lär sig något nytt varje gång. "Men jag kommer inte upp..." beklagade jag mig & en man var snäll & hämtade en stol till mig så att jag kunde hoppa upp i sadeln. Liiiite pinsamt, men jag kunde galoppera i mål i alla fall med ett generat leende. Maxtiden klarade vi, i fem timmar & tretton minuter var vi ute totalt & jag överlät sista besiktningen åt min syster. En annan veterinär än den danska som vi hade haft innan genomförde kontrollen: Pulsen var 44 nu också & den här veterinären verkade inte tycka att det var något fel på höger bakben. Allt var bra & vi blev godkända! Ohjälpligt sist, förstås, men "Godkänd i mål är en seger" som man säger inom distansen. :-) Lastningen, när vi skulle åka hem ifrån Halmstad, gick långt över förväntan - det tog bara ett par minuter innan Hestia var på plats i transporten & det gick bra att köra också. Hestia blev SÅ glad när hon kom hem igen; hon gnäggade högljutt till alla & berättade att hon minsann hade varit ute på ett riktigt megaäventyr denna dag! Igår, måndag, & idag, tisdagen den 2 augusti, har Hestia fått vila. Hon verkar dock må alldeles utmärkt efter den hårda ansträngningen. Själv har jag grym träningsvärk i benen, men ser redan fram emot nästa tävling som antingen blir Dackeritten i september eller Medeltidsritten den 8:e oktober.
Då: Det gröna kortet var fixat, ryttarlicensen betald, den gula tävlingsboken som man har inom distansritt var beställd från Ridsportförbundet & äntligen, äntligen hade jag anmält Hestia & mig till vår första tävling: Clear Round 50 km på Göingeritten den 5:e juni. Jag försökte förbereda oss för uppgiften så bra jag kunde veckorna innan med långa ridpass & sedan mestadels vila de sista dagarna. När tävlingsdagen väl kom fick vi låna hästtransport av Johanna & så fick vi skjuts till Glimåkra & assistans på tävlingen av Rosa & Görel från Anklam. Hestia tramsade sig lite när vi lastade, men vi var ute i god tid - åkte från Torna-Hällestad redan vid fem på morgonen. När Hestia väl var på plats i släpet gick det utmärkt att köra & bortsett från att hon trampade sönder favorittyglarna ca tio minuter efter att vi hade anlänt till tävlingsområdet (störigt, men jag hade extra tyglar med mig tack & lov) skötte hon sig fint när vi kom fram. Förbesiktningen gick bra; 44 slag/minut i puls (maxpuls är 60 i de lägre klasserna & 64 från & med 80 km, för er som inte är så insatta i distansreglerna) & inga anmärkningar i övrigt så vi var redo att starta! Solen sken & det var nästan lite FÖR varmt, men hellre det än kallt & regnigt tyckte både Hestia & jag. Tävlingscentrum var fint & välorganiserat & banan ute i skogen var mycket bra markerad - man behövde aldrig känna sig tveksam över vart man skulle rida. Alla tävlingsklasser fanns med: Från Clear Rounden som jag & Hestia deltog i till senior-SM på 160 km, & alla sorters tävlande fanns också representerade, från sådana som vi som gjorde sin debut i tävlingssammanhang till VM-ekipaget Maria Hagman-Eriksson & Power. Det var SÅ häftigt! Första sträckan var på ca tre mil, hela klungan hade följe den mesta tiden & tempot var överraskande högt tyckte jag: Jag försökte bryta av & skritta emellanåt, men det tyckte Hestia var alldeles onödigt. Hon ville hänga på de andra & var taggad till tusen & stark som sören. Sista 2-3 kilometerna skrittade vi i alla fall så att hon kom ner i varv inför veterinärbesiktningen. Den här gången hade hon bara 40 i puls & allt såg bra ut - vi fick lov att fortsätta tävlingen efter den obligatoriska pausen. Två stycken (av tio) i klassen tvingades bryta efter första sträckan: En pga att det tog för lång tid innan hästen kom ner i puls & den andra pga hälta. Andra delen av banan var kortare, bara 20 kilometer, & Hestia kändes lite seg & motvillig först, förmodligen för att hon hade druckit dåligt under första sträckan & i pausen & var törstig. Efter att hon hade sörplat i sig en hel hink vatten i första vätskekontrollen piggnade hon till igen!
Jag red tillsammans med Magdalena från Skånska Distanssällskapet & hennes häst Gretka i princip hela andra sträckan, vi låg en bra bit före de andra i klassen & kom till & med ikapp ett par ryttare från klassen som startat innan oss, T 50 km & vi gick i mål NÄSTAN samtidigt, Magdalena & jag: Hestia blev alldeles perplex när vi kom in på målområdet & hon såg alla människor (däribland min mamma faktiskt) som stod & hejade. Hestia tvärstannade & bara stirrade på folksamlingen så Gretka fick agera draghjälp, därmed gick Magdalena & Gretka i mål med klassens snabbaste tid & vi kom in fyra sekunder senare som tvåa. Eller, nja; först skulle vi ju godkännas i den slutgiltiga veterinärbesiktningen, men det var inga större problem den här gången heller - liiite uttorkad, men inte värre än att det ansågs okej & pulsen låg på 47 slag per minut. Exemplariskt! Vi fick diplom & rosett & till & med plakett att spika upp på boxdörren. Jag var SÅ nöjd & glad!
När vi sedan skulle lasta & köra hem igen var Hestia ett as & skulle absolut inte gå in i transporten - det tog minst en halvtimme att lasta & jag blev ledsen & frustrerad & glädjen över tävlingen & resultatet & min fantastiska 14000-kronors häst från Polen som blivit en riktig stjärna dränktes lite i mina ilskna tårar. Vi har övat på att lasta ett par gånger sedan dess; jag tror att det kommer att gå hyfsat bra nästa gång vi ska till & från en tävling. Jag hoppas det i alla fall...
Nu: Var i stallet en stund bara i morse, innan jag skulle jobba kväll. Mockade & fixade maten, & sedan förberedde jag lite & packade inför resan till Halmstad... Jag är så spänd & laddad!
Då: Vardagslivet flöt på för Hestia & mig; några veckors vintervila & sedan igångsättning igen & fortsatt träning. En utflykt till Anklam i mars där vi red en lång runda tillsammans med klubbkamraterna - kul tyckte Hestia & taktade i 4½ timme & även jag tyckte att det var trevligt att se lite andra ridvägar än de jag var van vid.
I april 2011 rasade så en betydande del av min värld samman när det tog slut mellan mig & sambon; tillvaron var helt kaotisk ett tag men mitt i detta kaos lyckades jag på något vis att ta det där efterlängtade gröna kortet som jag suktat efter så länge (även om det just då kändes ganska betydelselöst) & ett par veckor senare var jag iväg på min första riktiga distanstävling, dock inte som tävlande utan som groom till klubbkompisen Elvy. Vedemaritten var det, utanför Hässleholm - den ägde rum på Annandag påsk & tävlingsdagen blev verkligen en Annan dag än de närliggande som dominerades av separation & separationsångest. Vädret var fantastiskt & tävlingsplatsen & alla hästar med färgglada träns & vänliga ryttare som hälsade glatt trots att de aldrig hade sett mig förr & som grädde på moset kom mina föräldrar & min syster med hund förbi en sväng & fikade med mig intill en grusväg där jag satt med mina vattenhinkar & väntade på att Elvy & hennes häst Lillebror skulle dyka upp. På bilderna syns Anklammarna som tävlade i Vedema: Elvy & Jane på första bilden, Kikki på bild 2 & Sophia på bild nummer 3.
Efter mitt hinknissande under Vedemaritten var jag grymt sugen på att få börja tävla själv med Hestia!
Nu: Igår, onsdagen den 27:e juli, red jag en kort runda på heden tillsammans med Annie på Busan & Fia på Fille; vi var nog ute i ungefär en timme. De andra "dressyrade" lite på fälten, men Hestia & jag skrittade nästan bara.
Idag, torsdag, har jag varit ledig & det var meningen att jag skulle skritta en sväng med Johanna, men pga det ihållande regnet struntade vi i ridturen idag. Jag putsade sadeln & "groomade" Hestia inför söndagen - hon blev schamponerad & fick manen & svansen utredd & därefter fick hon stanna inne med fleecetäcke på & äta eftermiddagshö.
Då: Under sommaren & hösten 2010 blev ridturerna längre & att exempelvis rida runt Krankesjön (något som man, innan jag flyttade till Pederslund, gjorde en gång per år & då var detta ett välplanerat evenemang som inkluderade paus med korvgrillning & dylikt) blev vardagsmat. Från att ha varit osäker & i behov av ridsällskap på Revingehed, av rädsla för att inte hitta hem igen, blev jag nästan den som hade bäst koll på ridvägar & stängsel & vilka grindar som var lättast att öppna. Hestia & jag ägde ute på heden! :-)
Någon gång under den här perioden (jag minns inte exakt när..) blev jag även medlem i Anklams Distansryttarsällskap; en ridklubb som ju bestod av folk som var lika knasiga som jag.
Nu: I söndags (24 juli 2011) red jag, enligt min plan, en lugn runda på ganska precis en timme. Igår, måndag, fick Hestia vila då jag jobbade kväll & även idag har hon fått gå i hagen & ta igen sig medan jag mockade ur hela boxen med dess halmbädd: Jag tappade räkningen, men ca tio kärror blev det nog. Tuffa tider! ;-)
Då: Distansritt hade intresserat mig ett bra tag; redan den dagen då Hestia flyttade till Pederslund skojade jag med Ingela & Johanna (som transporterade oss & alla våra pinaler dit från Staffanstorp) om att distans nog var den enda tävlingsgrenen som vi eventuellt skulle klara av eftersom det inte verkade finnas några större krav på vare sig hästens form eller ryttarens sits, man kunde rida i vilken gångart som helst & man slapp hoppa: Det enda man behövde göra var att ta sig från punkt A till punkt B & det skulle vi väl fixa om vi fick träna oss lite? Distansplanerna blev alltmer allvarliga efterhand som vi blev tryggare ute i naturen, Hestia & jag, & konditionen blev bättre. Jag kom i kontakt med Anklams Distansryttarsällskap & i april 2010 anmälde jag oss till en träningstävling som de anordnade i Snogeholm utanför Sjöbo. Hestia var ju inte så van vid att åka iväg på äventyr men det gick väldans bra att lasta & köra. När vi kom fram blev hon lite stimmig & nervös: Det var så mycket nytt på en & samma gång - ny plats, nya människor & hästar, nya företeelser så som pulstagning & annat som hon inte förstod sig på, men vi klarade förbesiktningen & när vi väl kom iväg ut på banan var det inga problem alls längre.
Vi red 14 kilometer totalt; först sju sedan var det paus med ny besiktning & pulsning & därefter sju kilometer till. Allt gick fantastiskt bra & efter målgången hade Hestia 36 slag/minut i puls - det går minsann inte av för hackor! ;-) Vi blev godkända förstås & fick vår allra första prisrosett tillsammans & ännu lite bättre självförtroende & ja, vi hade absolut hittat rätt tävlingsgren! Ett halvår senare ungefär deltog vi i vår andra träningstävling; samma arrangör & plats & samma sträcka & även denna gång gick det bra & vi fördubblade vår rosettsamling. Nu var det bara det där förbenade gröna kortet som jag inte hade som hindrade mig & Hestia från att anmäla oss till en RIKTIG tävling...
Nu: 23 juli & sådant här höstrusk har det varken varit på någon av Hubertusjakterna eller på träningsritten i november... Sista rejäla träningspasset idag, innan Simlångsritten & det regnade HELA ridturen, men det kunde ju inte hjälpas. Vi var ute på heden själva, Bästia & jag & red en något utökad Krankeritt på 25 km, med ganska mycket trav & galopp i lugnt tempo. Tre timmar & en kvart & jag var ungefär lika blöt den här gången som jag var efter förra rundan runt Krankesjön - fast idag badade jag inte; jag duschade bara. :-)
Nu planeras en "normallång" ridtur imorgon (ca en timme) samt ett par kortare skrittrundor nästa vecka innan tävlingen.
Då: Innan jag fortsätter träningsbloggandet vill jag hylla en liten men mycket saknad vän till mig & Hestia som inte finns längre, nämligen katten Japp. Han blev min favorit bland stallkatterna; inte för att jag valde honom utan det var mer han som valde mig. Hestia är normalt sett inte precis överförtjust i små djur (& inte i stora djur heller...) men den här accepterade hon faktiskt & Japp satt alltid på Hestias boxdörr när jag gjorde henne i ordning inför ridning & annat. En vinterdag i början av 2010 skulle Hestia & jag ge oss ut & rida en sväng tillsammans med Jojo & Cloto. Hestia stod uppbunden i stallgången, hon var sadlad & skulle bara få tränset på sig också & vår favoritkatt Japp satt på boxgrinden i vanlig ordning. Plötsligt tog han sats & for upp i sadeln på Hestias rygg - han satt där & demonstrerade både dressyrsits, hoppsits & ledig westernstil som om han aldrig hade gjort något annat i hela sitt liv! Jag hade kameran tillhands, tack & lov - sådana fototillfällen får man inte så ofta:
Ganska exakt ett år efter denna fotosession, i februari 2011, blev Japp påkörd av någon dum bilist & dog. En liten vän, en stor saknad... <3
Nu: Idag, fredagen den 22/7, åkte jag till Pederslund på morgonen. Jag lyckades få en hyfsad bild på ett par av medlemmarna ur den yngsta generationen stallkatter - de är rätt så skygga & svårfotograferade. :-)
Nåväl; hovis Petter (en annan av Hestias & mina allra käraste vänner, som tydligen läser bloggen dessutom.. ;-) kom vid halv tio & filade fossingar & slog på nya skor - det var välbehövligt, framöver kommer vi bara att ha sex veckors mellanrum mellan skoningarna istället för åtta veckor, åtminstone under sommarhalvåret när jag rider så hårt som jag gör. Så här såg Hestias framskor ut när de togs av idag:
Efter fotvården fick Bästia gå ett pass i paddocken med lina & inspänningstyglar. Jag longerade henne i alla gångarterna i 30 minuter ungefär & det gick mycket bra, trots att där var rysligt blött & lerigt på ridbanan.
Då: Man ska ha ramlat av 100 gånger innan man blir en riktig ryttare sägs det. Jag hade rätt så bra koll på mina avåkningar fram till tonåren någon gång, sedan tappade jag räkningen: Jag skulle gissa att jag nu har ramlat av/blivit avkastad ett 30- eller 40-tal gånger, så jag har en bit kvar innan jag är en fullfjädrad ryttare. Inklusive omkullridningen i Polen & mitt ofrivilliga dopp i Krankesjön förra veckan har jag flugit av Hestia sex gånger - det tycker jag inte är så farligt på fyra år! Jag har haft sönder ett par glasögon (för mycket länge sedan) & en kamera när jag har åkt i backen, men jag har aldrig själv blivit speciellt skadad. Mest mörbultad tror jag att jag blev vid det näst senaste tillfället då jag ramlade av Hestia, hösten 2009: Det var ute på heden, vi red några stycken ihop & galopperade i ganska friskt tempo när Hestia plötsligt såg ett spöke eller ett troll eller någon annan för oss andra osynlig läskighet & slängde sig åt sidan som hon ju gärna gör... Pang sa det & efter några dagar hade mitt högerben intagit denna vackra färgnyans:
Jag dog i alla fall inte & bröt ingenting heller & som Ingela brukar säga: Det som inte dödar härdar! ;-)
Nu: Hestia har vilat sig i form både igår, 20 juli 2011, & idag, torsdagen den 21:a. Imorgon kommer hovslagaren!
Då: Den 7:e november 2009 red jag min första Hubertusjakt, något som jag drömt om i alla tider & det var fler än jag som sett fram emot dagen: Lundahusarernas jakt på Revingehed hade Ingela på Pederslund pratat om ända sedan jag & Hestia flyttade dit i början av januari... Jag red tillsammans med omkring 80 andra, däribland Ingela på Bruno & Vic på hennes dåvarande ponny Robin. Eller nej: Det var MENINGEN att jag skulle haft följe med Ingela & Vic, men Hestia anslöt sig hellre till mastern & pikörerna i täten & hon kunde absolut inte på något vis förstå varför inte hon fick vara först! Herre-min-Gud så stark hon var; två gånger fick jag tillsägelse när vi nästan låg jämsides med mastern & hans häst - passerar man dem blir man diskad... :-O
Nåväl; rätt så bra gick det i alla fall. Hindren var inte höga, men jag red vid sidan om de allra flesta ändå (Jag vågade inte hoppa i den hastigheten som Hestia tyckte att vi skulle hålla...) & jag struntade i upploppet på slutet, men jag fick en fin plakett ändå & hade hemskt roligt & Johanna var där & tittade på & tog många fina bilder av mig & Hestia & alla de andra.
Även hösten 2010 var vi med på Husarjakten, Hestia & jag. Den här gången hade ingen annan från stallet möjlighet att deltaga men jag hade sällskap med Iza i Johannas stall Agelund - det gick ju bra det med! I pausen blev jag intervjuad av en reporter från Sydsvenskan, minsann, & följande gick att läsa i tidningen någon dag senare: "Jennie Johansson var en av alla ryttarna som satt av och fick en stunds vila. Hon var inte helt överens med sitt halvblod Hestia. -Hon tycker att det går lite långsamt. Jag tycker att det går lite snabbt. Så vi får kompromissa. Det är väldigt speciellt att rida med så här många andra hästar. De tycker att det är jätteroligt och blir fulla av energi. Men har man koll på sin häst är det inte läskigt, då är det bara roligt." Jag citerades kanske inte alldeles ordagrant, men strunt samma: Mitt "halvblod Hestia" & jag blev ju nästan lite lokalkändisar helt plötsligt! :-D
Nu: Igår, 18 juli 2011, var jag & Hestia ute på heden tillsammans med ett helt gäng med gamla & nya vänner. Fem stycken blev vi tillslut: Iza & Rutan (våra kompanjoner från den senaste Hubertusjakten), Johanna & Wilma samt en tjej till från deras stall & hennes fuxsto & så Fia & Fille från mitt eget stall. Vi var ute i två timmar, red i alla gångarterna & på hemvägen red vi genom byn - förbi kyrkan & skolan. Härlig tur! Hestia var väldans pigg i vanlig ordning.
Idag, tisdagen den 19:e, har jag varit ledig & vädret har varit fint - en ovanlig & mycket efterlängtad kombination! Planen var en lång skrittrunda på Revingehed & jag höll den ganska väl. När jag hade ridit ett tag hörde jag hur det klingade väldigt illa om Hestias vänstra bakhov; hennes skor är jätteslitna efter massor av tränings- & tävlingskilometer & hovslagaren kommer på fredag. Jag fortsatte rida, hon har aldrig varit ömfotad & vi skrittade ju i lugnt tempo på mjukt underlag, men snart var bakskon så lös att jag kunde se i skuggan att det var ett mellanrum mellan skon & hoven. Jag fick hoppa av & försöka dra loss skon med bara händerna - den satt endast fast med ett par söm på ena sidan men ändå var det omöjligt att få av den. Man passerar inte så många bebodda hus när man rider på heden, men vi hade nyss ridit förbi ett sådant så jag ledde Hestia tillbaka dit & bad om verktyg & lite assistans. Ett par hästovana men rätt så händiga karlar hjälpte mig & tillsammans är man starka: En höll fast Hestia i tyglarna, jag höll i bakhoven & den andre mannen drog ut de envisa sömmen så att skon lossnade. Därefter kunde jag fortsätta ridturen - vilket äventyr! :-) Hestia & jag var ute i tre timmar & 20 minuter ungefär, inklusive stoppet på "verkstaden". Nästan bara skritt; det var bara på slutet av hedenturen som vi travade & galopperade lite, när Hestia blev FÖR irriterad på de hemska insekterna som inte kunde få nog av henne. Nu blir det vila tills de nya dojjorna är på plats!
Då: Jag har nog fått höra minst hundra gånger att jag sagt att jag AAAAAALDRIG skulle hoppa, samt att Ingela hade svarat att man AAAAAALDRIG skulle säga AAAAAALDRIG på Pederslund. När vi var nya i Torna-Hällestad, Hestia & jag, var jag så hopprädd att jag knappt vågade galoppera över en bom som låg på marken. Efter en del lirkande & lockande från stallkamraternas sida, mycket uppmuntran & lite tvång också vill jag minnas, övervann jag åtminstone delvis min rädsla till Hestias stora lycka: Hon är ju ingen hopphäst & har ingen bländande teknik precis men hon tycker att det är hemskt roligt att skutta över mindre hinder. Som högst flög vi över 80 centimeter, minsann - det är ett år sedan nu & jag har inte hoppat så mycket sedan dess. Jag vet inte om jag någonsin kommer att hoppa högre än så, eller ens lika högt, men jag är glad att jag har gjort det i alla fall & att jag har bildbevis! :-)
Nu: Numera ägnar vi oss som sagt knappt åt vare sig hoppning eller dressyr längre, men igår (lördagen den 16/7) var vi åtminstone i paddocken en stund när jag longerade Hestia i skritt & trav över bommar. Hon var mycket duktig! Idag har jag jobbat delad tur & inte haft tid för stallet alls - Hestia har vilat idag.
Då: Tiden flöt på & vi med den, kan man väl säga. Från att ha ridit för dressyrtränare & övat in dressyrprogram i Staffanstorp blev vi nu riktigt dekadenta skogsmullar, Hestia & jag & stolta över det också! Det FANNS ju ridhus på skrittavstånd från Pederslund; flera stycken till & med, men när vi väl hade vant oss vid att rida utomhus (på skogsstigar & grusvägar, längs med trafikerade asfaltsvägar, på öppna fält, i branta backar på Knivsåsen, off road över stock & sten & genom vatten, på heden ibland korna som gick på lösdrift & enstaka gånger i paddocken, fast dessa tillfällen kom alltmer sällan) kändes det så konstigt att stänga in sig i en byggnad. Ett par gånger har Hestia varit i ett ridhus bara, sedan hon flyttade till Torna-Hällestad & jag tvivlar på att det kommer att bli så många fler: HON struntar i om det är varmt eller kallt ute, hon är lika pigg & positiv oavsett. Visst kan JAG däremot klaga på vädret ibland men jag blir glad av Hestias inställning & det handlar ju ändå, hur klyschigt det än låter, bara om att klä sig ordentligt! ;-) Vår, sommar, höst, vinter - varje årstid har faktiskt sin tjusning. Se själva: Revingehed i olika skepnader; i augusti, oktober & i februari en riktig vargavinter!
Nu: Säga vad man vill om dåliga kläder & allt det där, men nu börjar jag bli lite trött på att sommaren regnar bort... Nåväl, det blir kanske bättre sedan om två veckor när jag går på semester; hoppas kan man ju i alla fall! Hade planerat för Revingetur idag (15 juli), men på grund av duggregnet valde jag att rida den så kallade Forsbergsrundan istället: Borelund, kaninlandet, banvallen typ. Att RIDA på Revingehed i regn är okej, men stubbarna & stenarna som jag måste stå på för att kunna hoppa upp efter att jag har suttit av & öppnat grindar blir så ruggigt hala när de blir blöta - det är rätt så obehagligt faktiskt. Hur som helst: Dagens ridtur gick i lugnt tempo & vi var ute i en timme & 45 minuter.
Då: Hestia fick en bästa väninna alldeles omedelbart när hon flyttade till Pederslund - hagkompisen Busan, eller Hayabusa Down, som hon egentligen heter. Busan är c-ponny, född 2000, dressyrtönt förvisso men Hestia älskar henne högt & hett & har gjort sedan första början. De har gått ihop hela tiden, med ett par kortare uppehåll bara. Man kan väl säga att de båda flickorna har en relation av storasyster/lillasyster-slaget: Hestia, som är högst i rang, bossar runt Busan hela dagarna men tvingas de vara ifrån varandra blir båda mycket ledsna & de gnäggar så hjärtligt till varann när de återses igen, även om det bara var en stund sedan de skiljdes åt... :-)
Nu: I förrgår, tisdagen den 12 juli, passade jag på att longera Hestia en stund i hagen medan Busan var iväg på dressyrträning. Ca 15 minuter i skritt & trav - jag hade lite planer på kvällen sedan så jag hade inte tid att vara i stallet längre denna dag. Igår skrittade jag ut en runda på Revingehed tillsammans med Ingela på Våfflan, Hanna på Pikatcho & Fia på Fille; vi red förbi "svampgården" när vi skulle till heden & sedan längs med asfaltsvägen när vi red tillbaka till Pederslund. Vi var nog ute i en timme ungefär skulle jag tro.
Idag, 14/7, blev jag faktiskt hemma från stallet - det regnade helt galet mycket & jag hade ändå tänkt att Hestia skulle få vila. Hoppas på bättre väder & en lite längre ridtur imorgon när jag är ledig!
