I Dackes hovspår...

21-26 september 2011
    På grund av tidsbrist & annat fick Hestia vila helt dagarna innan Dackeritten; jag hade ju tänkt skritta någon kortare runda annars. Packa, putsa, fläta manen & på lördagsförmiddagen den 24/9 gav vi oss iväg mot Smålandsskogarna: Hestia gick raka vägen in i transporten utan vare sig linor eller protester & både Ingela & jag blev alldeles mållösa. Körningen gick också utmärkt & med halvtaskig hjälp från den förvirrade kvinnorösten i Ingelas GPS fann vi stallet i Djura-Nöbbele (ett par mil söder om Växjö) där Hestia skulle tillbringa natten. Det var ett mysigt litet stall med två uteboxar; Hestia skulle stå i den ena & Gretka, kompisen från Göingeritten, i den andra. Gretka hade dock inte anlänt ännu när vi installerade Hestia. Något skeptisk var hon nog till det hela men långt mycket lugnare än vad jag hade vågat hoppas på - hon tuggade lite på sitt hö & tittade ut över nejden.

    Söndagsmorgonen, förövrigt min & Hestias 4-årsdag tillsammans - hon kom till Sverige 25:e september 2007, blev tidig som tusan TROTS att vi redan var på plats i Växjö; 4:50 ringde väckarklockan på mitt & Ingelas hotellrum, men mina arma klubbkamrater som körde nerifrån Sjöbotrakten samma dag fick stiga upp vid 2 tror jag. Vi hämtade Hestia & den här gången tramsade hon lite när hon skulle lastas. Vi fick ta linan till hjälp & då gick hon in, sedan bar det av till tävlingsplatsen på Växjöortens Fältrittklubb. Förbesiktningen gick bra: 44 i puls & inga anmärkningar på något, det var samma veterinär som utförde slutbesiktningen av Hestia i Halmstad. Bangenomgång, sadling mm, uppsittning & Hestia var taggad som vanligt - hon kan det här nu, hon vet vad det går ut på! Starten gick & vi begav oss ut i Dacketrakterna tillsammans med de 14 andra tävlande i klassen.
    Det var en härlig känsla, hela vägen. Vädret var idealiskt, jag var utvilad, hade hunnit äta lite innan starten & jag drack vatten med jämna mellanrum medan jag red, Hestia var pigg & glad & galopperade hellre än travade första milen, sedan lugnade hon ner sig men var fortfarande full av energi. De beryktade träbroarna (jag tror att det fanns 4 sådana som man skulle ta sig över de första kilometerna) klarade vi också av med viss tvekan & lite draghjälp - när Hestia klapprade över den första av broarna, som också var den längsta, blev jag så glad att jag fick tårar i ögonen. Jag berömde henne högt & personerna som stod vid vägen (det var en groomplats där) log åt min entusiasm. :-)
    2 mil efter starten mötte Ingela oss på banan med kamera & vatten; Hestia drack lite grann & jag fick påfyllning i min vattenflaska, därefter fortsatte vi igen - första sträckan var 34 kilometer lång.

    Banan var jättetrevlig & lättriden; inte alls så kuperad som den på Simlångsritten. Det fanns ett par ställen med obligatorisk skritt, annars travade vi eller galopperade nästan hela tiden i lugnt tempo. I slutet av den första sträckan, efter 3 mil ungefär, kändes Hestia lite matt men när vi bröt av & skrittade den allra sista kilometern (för att Hestia skulle komma ner i puls inför pausen) & vi blev ikapp- & förbiridna av en annan i klassen taggade hon till igen. När vi kom tillbaka in på tävlingsområdet ville hon helst galoppera & hänga på andra ekipage som höll högre tempo - jag fick nästan tvinga henne att hålla sig till skritt. Första 34 kilometerna red jag på ca 2 timmar & 35 minuter, verkligen en helt okej tid!

    Hestia sadlades av & Ingela svampade henne efter konstens alla regler & så gick vi in i ridhuset där veterinärerna höll till. Vi fick en annan veterinär den här gången. Hestias puls låg på 52 slag/minut, det var ju godkänt & bra, men sedan när jag sprang med henne så tyckte doktorn att hon haltade på vänster framben. De andra veterinärerna fick kolla också för säkerhets skull, sedan röstade de. Jag vet inte om beslutet var enhälligt eller ej, men vi blev uteslutna i alla fall. Pissetrist när det nu kändes så bra & jag hade absolut inte märkt av någon hälta medan jag red, vänsterbenet var varken svullet eller varmt men jag linimentade Hestia & sedan fick vi packa ihop våra pinaler lite tidigare än väntat. Jag är ändå nöjd med helgen & med både Hestias, min egen & nybörjargroomen Ingelas insatser: När vi skulle lasta en sista gång bråkade Hestia med oss en stund, studsade runt på rampen med sitt "skadade" (??) framben, gjorde levader & caprioler & vi fick återigen använda linan men mer än 5 minuter tror jag inte att det tog innan hon stod i transporten. På vägen hem hade jag redan nästa tävlingstillfälle (som blir först nästa år) i tankarna - vi kommer igen med nya friska tag, det lovar vi!
    Idag, måndag har jag faktiskt skrittat en liten runda tillsammans med Ingela. Hestia kändes fin, men nu ska hon få vila ett par dagar.