Debut på tävlingsbanan...

Då:
    Det gröna kortet var fixat, ryttarlicensen betald, den gula tävlingsboken som man har inom distansritt var beställd från Ridsportförbundet & äntligen, äntligen hade jag anmält Hestia & mig till vår första tävling: Clear Round 50 km på Göingeritten den 5:e juni. Jag försökte förbereda oss för uppgiften så bra jag kunde veckorna innan med långa ridpass & sedan mestadels vila de sista dagarna. När tävlingsdagen väl kom fick vi låna hästtransport av Johanna & så fick vi skjuts till Glimåkra & assistans på tävlingen av Rosa & Görel från Anklam. Hestia tramsade sig lite när vi lastade, men vi var ute i god tid - åkte från Torna-Hällestad redan vid fem på morgonen. När Hestia väl var på plats i släpet gick det utmärkt att köra & bortsett från att hon trampade sönder favorittyglarna ca tio minuter efter att vi hade anlänt till tävlingsområdet (störigt, men jag hade extra tyglar med mig tack & lov) skötte hon sig fint när vi kom fram.
    Förbesiktningen gick bra; 44 slag/minut i puls (maxpuls är 60 i de lägre klasserna & 64 från & med 80 km, för er som inte är så insatta i distansreglerna) & inga anmärkningar i övrigt så vi var redo att starta! Solen sken & det var nästan lite FÖR varmt, men hellre det än kallt & regnigt tyckte både Hestia & jag. Tävlingscentrum var fint & välorganiserat & banan ute i skogen var mycket bra markerad - man behövde aldrig känna sig tveksam över vart man skulle rida. Alla tävlingsklasser fanns med: Från Clear Rounden som jag & Hestia deltog i till senior-SM på 160 km, & alla sorters tävlande fanns också representerade, från sådana som vi som gjorde sin debut i tävlingssammanhang till VM-ekipaget Maria Hagman-Eriksson & Power. Det var SÅ häftigt!
    Första sträckan var på ca tre mil, hela klungan hade följe den mesta tiden & tempot var överraskande högt tyckte jag: Jag försökte bryta av & skritta emellanåt, men det tyckte Hestia var alldeles onödigt. Hon ville hänga på de andra & var taggad till tusen & stark som sören. Sista 2-3 kilometerna skrittade vi i alla fall så att hon kom ner i varv inför veterinärbesiktningen. Den här gången hade hon bara 40 i puls & allt såg bra ut - vi fick lov att fortsätta tävlingen efter den obligatoriska pausen. Två stycken (av tio) i klassen tvingades bryta efter första sträckan: En pga att det tog för lång tid innan hästen kom ner i puls & den andra pga hälta.
    Andra delen av banan var kortare, bara 20 kilometer, & Hestia kändes lite seg & motvillig först, förmodligen för att hon hade druckit dåligt under första sträckan & i pausen & var törstig. Efter att hon hade sörplat i sig en hel hink vatten i första vätskekontrollen piggnade hon till igen!

    Jag red tillsammans med Magdalena från Skånska Distanssällskapet & hennes häst Gretka i princip hela andra sträckan, vi låg en bra bit före de andra i klassen & kom till & med ikapp ett par ryttare från klassen som startat innan oss, T 50 km & vi gick i mål NÄSTAN samtidigt, Magdalena & jag: Hestia blev alldeles perplex när vi kom in på målområdet & hon såg alla människor (däribland min mamma faktiskt) som stod & hejade. Hestia tvärstannade & bara stirrade på folksamlingen så Gretka fick agera draghjälp, därmed gick Magdalena & Gretka i mål med klassens snabbaste tid & vi kom in fyra sekunder senare som tvåa. Eller, nja; först skulle vi ju godkännas i den slutgiltiga veterinärbesiktningen, men det var inga större problem den här gången heller - liiite uttorkad, men inte värre än att det ansågs okej & pulsen låg på 47 slag per minut. Exemplariskt! Vi fick diplom & rosett & till & med plakett att spika upp på boxdörren. Jag var SÅ nöjd & glad!

    När vi sedan skulle lasta & köra hem igen var Hestia ett as & skulle absolut inte gå in i transporten - det tog minst en halvtimme att lasta & jag blev ledsen & frustrerad & glädjen över tävlingen & resultatet & min fantastiska 14000-kronors häst från Polen som blivit en riktig stjärna dränktes lite i mina ilskna tårar. Vi har övat på att lasta ett par gånger sedan dess; jag tror att det kommer att gå hyfsat bra nästa gång vi ska till & från en tävling. Jag hoppas det i alla fall...

Nu:
    Var i stallet en stund bara i morse, innan jag skulle jobba kväll. Mockade & fixade maten, & sedan förberedde jag lite & packade inför resan till Halmstad... Jag är så spänd & laddad!

  



   
    
   

Grooming & annat...

Då:
    Vardagslivet flöt på för Hestia & mig; några veckors vintervila & sedan igångsättning igen & fortsatt träning. En utflykt till Anklam i mars där vi red en lång runda tillsammans med klubbkamraterna - kul tyckte Hestia & taktade i 4½ timme & även jag tyckte att det var trevligt att se lite andra ridvägar än de jag var van vid.

     I april 2011 rasade så en betydande del av min värld samman när det tog slut mellan mig & sambon; tillvaron var helt kaotisk ett tag men mitt i detta kaos lyckades jag på något vis att ta det där efterlängtade gröna kortet som jag suktat efter så länge (även om det just då kändes ganska betydelselöst) & ett par veckor senare var jag iväg på min första riktiga distanstävling, dock inte som tävlande utan som groom till klubbkompisen Elvy. 
    Vedemaritten var det, utanför Hässleholm - den ägde rum på Annandag påsk & tävlingsdagen blev verkligen en Annan dag än de närliggande som dominerades av separation & separationsångest. Vädret var fantastiskt & tävlingsplatsen & alla hästar med färgglada träns & vänliga ryttare som hälsade glatt trots att de aldrig hade sett mig förr & som grädde på moset kom mina föräldrar & min syster med hund förbi en sväng & fikade med mig intill en grusväg där jag satt med mina vattenhinkar & väntade på att Elvy & hennes häst Lillebror skulle dyka upp. På bilderna syns Anklammarna som tävlade i Vedema: Elvy & Jane på första bilden, Kikki på bild 2 & Sophia på bild nummer 3.

    Efter mitt hinknissande under Vedemaritten var jag grymt sugen på att få börja tävla själv med Hestia!


Nu:
    Igår, onsdagen den 27:e juli, red jag en kort runda på heden tillsammans med Annie på Busan & Fia på Fille; vi var nog ute i ungefär en timme. De andra "dressyrade" lite på fälten, men Hestia & jag skrittade nästan bara. 

    Idag, torsdag, har jag varit ledig & det var meningen att jag skulle skritta en sväng med Johanna, men pga det ihållande regnet struntade vi i ridturen idag. Jag putsade sadeln & "groomade" Hestia inför söndagen - hon blev schamponerad & fick manen & svansen utredd & därefter fick hon stanna inne med fleecetäcke på & äta eftermiddagshö.  
 
    

Kort & gott om långa turer...

Då:
    Under sommaren & hösten 2010 blev ridturerna längre & att exempelvis rida runt Krankesjön (något som man, innan jag flyttade till Pederslund, gjorde en gång per år & då var detta ett välplanerat evenemang som inkluderade paus med korvgrillning & dylikt) blev vardagsmat. Från att ha varit osäker & i behov av ridsällskap på Revingehed, av rädsla för att inte hitta hem igen, blev jag nästan den som hade bäst koll på ridvägar & stängsel & vilka grindar som var lättast att öppna. Hestia & jag ägde ute på heden! :-)

    Någon gång under den här perioden (jag minns inte exakt när..) blev jag även medlem i Anklams Distansryttarsällskap; en ridklubb som ju bestod av folk som var lika knasiga som jag.

Nu:
    I söndags (24 juli 2011) red jag, enligt min plan, en lugn runda på ganska precis en timme. Igår, måndag, fick Hestia vila då jag jobbade kväll & även idag har hon fått gå i hagen & ta igen sig medan jag mockade ur hela boxen med dess halmbädd: Jag tappade räkningen, men ca tio kärror blev det nog. Tuffa tider! ;-)
     

Träningsritter borta och hemma...

Då:
    Distansritt hade intresserat mig ett bra tag; redan den dagen då Hestia flyttade till Pederslund skojade jag med Ingela & Johanna (som transporterade oss & alla våra pinaler dit från Staffanstorp) om att distans nog var den enda tävlingsgrenen som vi eventuellt skulle klara av eftersom det inte verkade finnas några större krav på vare sig hästens form eller ryttarens sits, man kunde rida i vilken gångart som helst & man slapp hoppa: Det enda man behövde göra var att ta sig från punkt A till punkt B & det skulle vi väl fixa om vi fick träna oss lite? Distansplanerna blev alltmer allvarliga efterhand som vi blev tryggare ute i naturen, Hestia & jag, & konditionen blev bättre. Jag kom i kontakt med Anklams Distansryttarsällskap & i april 2010 anmälde jag oss till en träningstävling som de anordnade i Snogeholm utanför Sjöbo.
    Hestia var ju inte så van vid att åka iväg på äventyr men det gick väldans bra att lasta & köra. När vi kom fram blev hon lite stimmig & nervös: Det var så mycket nytt på en & samma gång - ny plats, nya människor & hästar, nya företeelser så som pulstagning & annat som hon inte förstod sig på, men vi klarade förbesiktningen & när vi väl kom iväg ut på banan var det inga problem alls längre.

    Vi red 14 kilometer totalt; först sju sedan var det paus med ny besiktning & pulsning & därefter sju kilometer till. Allt gick fantastiskt bra & efter målgången hade Hestia 36 slag/minut i puls - det går minsann inte av för hackor! ;-) Vi blev godkända förstås & fick vår allra första prisrosett tillsammans & ännu lite bättre självförtroende & ja, vi hade absolut hittat rätt tävlingsgren!
    Ett halvår senare ungefär deltog vi i vår andra träningstävling; samma arrangör & plats & samma sträcka & även denna gång gick det bra & vi fördubblade vår rosettsamling. Nu var det bara det där förbenade gröna kortet som jag inte hade som hindrade mig & Hestia från att anmäla oss till en RIKTIG tävling...

 Nu:
    23 juli & sådant här höstrusk har det varken varit på någon av Hubertusjakterna eller på träningsritten i november... Sista rejäla träningspasset idag, innan Simlångsritten & det regnade HELA ridturen, men det kunde ju inte hjälpas. Vi var ute på heden själva, Bästia & jag & red en något utökad Krankeritt på 25 km, med ganska mycket trav & galopp i lugnt tempo. Tre timmar & en kvart & jag var ungefär lika blöt den här gången som jag var efter förra rundan runt Krankesjön - fast idag badade jag inte; jag duschade bara. :-)

    Nu planeras en "normallång" ridtur imorgon (ca en timme) samt ett par kortare skrittrundor nästa vecka innan tävlingen.

Saknade små vänner och andra som vi känner...

Då:
    Innan jag fortsätter träningsbloggandet vill jag hylla en liten men mycket saknad vän till mig & Hestia som inte finns längre, nämligen katten Japp. Han blev min favorit bland stallkatterna; inte för att jag valde honom utan det var mer han som valde mig. Hestia är normalt sett inte precis överförtjust i små djur (& inte i stora djur heller...) men den här accepterade hon faktiskt & Japp satt alltid på Hestias boxdörr när jag gjorde henne i ordning inför ridning & annat. 
    En vinterdag i början av 2010 skulle Hestia & jag ge oss ut & rida en sväng tillsammans med Jojo & Cloto. Hestia stod uppbunden i stallgången, hon var sadlad & skulle bara få tränset på sig också & vår favoritkatt Japp satt på boxgrinden i vanlig ordning. Plötsligt tog han sats & for upp i sadeln på Hestias rygg - han satt där & demonstrerade både dressyrsits, hoppsits & ledig westernstil som om han aldrig hade gjort något annat i hela sitt liv! Jag hade kameran tillhands, tack & lov - sådana fototillfällen får man inte så ofta:

     Ganska exakt ett år efter denna fotosession, i februari 2011, blev Japp påkörd av någon dum bilist & dog. En liten vän, en stor saknad... <3

Nu:
    Idag, fredagen den 22/7, åkte jag till Pederslund på morgonen. Jag lyckades få en hyfsad bild på ett par av medlemmarna ur den yngsta generationen stallkatter - de är rätt så skygga & svårfotograferade. :-)

     Nåväl; hovis Petter (en annan av Hestias & mina allra käraste vänner, som tydligen läser bloggen dessutom.. ;-) kom vid halv tio & filade fossingar & slog på nya skor - det var välbehövligt, framöver kommer vi bara att ha sex veckors mellanrum mellan skoningarna istället för åtta veckor, åtminstone under sommarhalvåret när jag rider så hårt som jag gör. Så här såg Hestias framskor ut när de togs av idag:

    Efter fotvården fick Bästia gå ett pass i paddocken med lina & inspänningstyglar. Jag longerade henne i alla gångarterna i 30 minuter ungefär & det gick mycket bra, trots att där var rysligt blött & lerigt på ridbanan.
 

Tant Gredelin...

Då:
    Man ska ha ramlat av 100 gånger innan man blir en riktig ryttare sägs det. Jag hade rätt så bra koll på mina avåkningar fram till tonåren någon gång, sedan tappade jag räkningen: Jag skulle gissa att jag nu har ramlat av/blivit avkastad ett 30- eller 40-tal gånger, så jag har en bit kvar innan jag är en fullfjädrad ryttare. Inklusive omkullridningen i Polen & mitt ofrivilliga dopp i Krankesjön förra veckan har jag flugit av Hestia sex gånger - det tycker jag inte är så farligt på fyra år!
   Jag har haft sönder ett par glasögon (för mycket länge sedan) & en kamera när jag har åkt i backen, men jag har aldrig själv blivit speciellt skadad. Mest mörbultad tror jag att jag blev vid det näst senaste tillfället då jag ramlade av Hestia, hösten 2009: Det var ute på heden, vi red några stycken ihop & galopperade i ganska friskt tempo när Hestia plötsligt såg ett spöke eller ett troll eller någon annan för oss andra osynlig läskighet & slängde sig åt sidan som hon ju gärna gör... Pang sa det & efter några dagar hade mitt högerben intagit denna vackra färgnyans:

     Jag dog i alla fall inte & bröt ingenting heller & som Ingela brukar säga: Det som inte dödar härdar! ;-)

Nu:
    Hestia har vilat sig i form både igår, 20 juli 2011, & idag, torsdagen den 21:a. Imorgon kommer hovslagaren!
 

Sälla jaktmarker och snälla farbröder...

Då:
    Den 7:e november 2009 red jag min första Hubertusjakt, något som jag drömt om i alla tider & det var fler än jag som sett fram emot dagen: Lundahusarernas jakt på Revingehed hade Ingela på Pederslund pratat om ända sedan jag & Hestia flyttade dit i början av januari... Jag red tillsammans med omkring 80 andra, däribland Ingela på Bruno & Vic på hennes dåvarande ponny Robin. Eller nej: Det var MENINGEN att jag skulle haft följe med Ingela & Vic, men Hestia anslöt sig hellre till mastern & pikörerna i täten & hon kunde absolut inte på något vis förstå varför inte hon fick vara först! Herre-min-Gud så stark hon var; två gånger fick jag tillsägelse när vi nästan låg jämsides med mastern & hans häst - passerar man dem blir man diskad... :-O

    Nåväl; rätt så bra gick det i alla fall. Hindren var inte höga, men jag red vid sidan om de allra flesta ändå (Jag vågade inte hoppa i den hastigheten som Hestia tyckte att vi skulle hålla...) & jag struntade i upploppet på slutet, men jag fick en fin plakett ändå & hade hemskt roligt & Johanna var där & tittade på & tog många fina bilder av mig & Hestia & alla de andra.

    Även hösten 2010 var vi med på Husarjakten, Hestia & jag. Den här gången hade ingen annan från stallet möjlighet att deltaga men jag hade sällskap med Iza i Johannas stall Agelund - det gick ju bra det med! I pausen blev jag intervjuad av en reporter från Sydsvenskan, minsann, & följande gick att läsa i tidningen någon dag senare: "Jennie Johansson var en av alla ryttarna som satt av och fick en stunds vila. Hon var inte helt överens med sitt halvblod Hestia. -Hon tycker att det går lite långsamt. Jag tycker att det går lite snabbt. Så vi får kompromissa. Det är väldigt speciellt att rida med så här många andra hästar. De tycker att det är jätteroligt och blir fulla av energi. Men har man koll på sin häst är det inte läskigt, då är det bara roligt." Jag citerades kanske inte alldeles ordagrant, men strunt samma: Mitt "halvblod Hestia" & jag blev ju nästan lite lokalkändisar helt plötsligt! :-D

 Nu:
    Igår, 18 juli 2011, var jag & Hestia ute på heden tillsammans med ett helt gäng med gamla & nya vänner. Fem stycken blev vi tillslut: Iza & Rutan (våra kompanjoner från den senaste Hubertusjakten), Johanna & Wilma samt en tjej till från deras stall & hennes fuxsto & så Fia & Fille från mitt eget stall. Vi var ute i två timmar, red i alla gångarterna & på hemvägen red vi genom byn - förbi kyrkan & skolan. Härlig tur! Hestia var väldans pigg i vanlig ordning.

    Idag, tisdagen den 19:e, har jag varit ledig & vädret har varit fint - en ovanlig & mycket efterlängtad kombination! Planen var en lång skrittrunda på Revingehed & jag höll den ganska väl. När jag hade ridit ett tag hörde jag hur det klingade väldigt illa om Hestias vänstra bakhov; hennes skor är jätteslitna efter massor av tränings- & tävlingskilometer & hovslagaren kommer på fredag. Jag fortsatte rida, hon har aldrig varit ömfotad & vi skrittade ju i lugnt tempo på mjukt underlag, men snart var bakskon så lös att jag kunde se i skuggan att det var ett mellanrum mellan skon & hoven. Jag fick hoppa av & försöka dra loss skon med bara händerna - den satt endast fast med ett par söm på ena sidan men ändå var det omöjligt att få av den. 
    Man passerar inte så många bebodda hus när man rider på heden, men vi hade nyss ridit förbi ett sådant så jag ledde Hestia tillbaka dit & bad om verktyg & lite assistans. Ett par hästovana men rätt så händiga karlar hjälpte mig & tillsammans är man starka: En höll fast Hestia i tyglarna, jag höll i bakhoven & den andre mannen drog ut de envisa sömmen så att skon lossnade. Därefter kunde jag fortsätta ridturen - vilket äventyr! :-)
    Hestia & jag var ute i tre timmar & 20 minuter ungefär, inklusive stoppet på "verkstaden". Nästan bara skritt; det var bara på slutet av hedenturen som vi travade & galopperade lite, när Hestia blev FÖR irriterad på de hemska insekterna som inte kunde få nog av henne. Nu blir det vila tills de nya dojjorna är på plats!     
   

Leva på hoppet....

Då:
    Jag har nog fått höra minst hundra gånger att jag sagt att jag AAAAAALDRIG skulle hoppa, samt att Ingela hade svarat att man AAAAAALDRIG skulle säga AAAAAALDRIG på Pederslund. När vi var nya i Torna-Hällestad, Hestia & jag, var jag så hopprädd att jag knappt vågade galoppera över en bom som låg på marken. Efter en del lirkande & lockande från stallkamraternas sida, mycket uppmuntran & lite tvång också vill jag minnas, övervann jag åtminstone delvis min rädsla till Hestias stora lycka: Hon är ju ingen hopphäst & har ingen bländande teknik precis men hon tycker att det är hemskt roligt att skutta över mindre hinder. Som högst flög vi över 80 centimeter, minsann - det är ett år sedan nu & jag har inte hoppat så mycket sedan dess. Jag vet inte om jag någonsin kommer att hoppa högre än så, eller ens lika högt, men jag är glad att jag har gjort det i alla fall & att jag har bildbevis! :-)

 Nu:
    Numera ägnar vi oss som sagt knappt åt vare sig hoppning eller dressyr längre, men igår (lördagen den 16/7) var vi åtminstone i paddocken en stund när jag longerade Hestia i skritt & trav över bommar. Hon var mycket duktig! Idag har jag jobbat delad tur & inte haft tid för stallet alls - Hestia har vilat idag.

Inget dåligt väder, bara dåliga kläder...

Då: 
    Tiden flöt på & vi med den, kan man väl säga. Från att ha ridit för dressyrtränare & övat in dressyrprogram i Staffanstorp blev vi nu riktigt dekadenta skogsmullar, Hestia & jag & stolta över det också! Det FANNS ju ridhus på skrittavstånd från Pederslund; flera stycken till & med, men när vi väl hade vant oss vid att rida utomhus (på skogsstigar & grusvägar, längs med trafikerade asfaltsvägar, på öppna fält, i branta backar på Knivsåsen, off road över stock & sten & genom vatten, på heden ibland korna som gick på lösdrift & enstaka gånger i paddocken, fast dessa tillfällen kom alltmer sällan) kändes det så konstigt att stänga in sig i en byggnad. Ett par gånger har Hestia varit i ett ridhus bara, sedan hon flyttade till Torna-Hällestad & jag tvivlar på att det kommer att bli så många fler: HON struntar i om det är varmt eller kallt ute, hon är lika pigg & positiv oavsett. Visst kan JAG däremot klaga på vädret ibland men jag blir glad av Hestias inställning & det handlar ju ändå, hur klyschigt det än låter, bara om att klä sig ordentligt! ;-) 
    Vår, sommar, höst, vinter - varje årstid har faktiskt sin tjusning. Se själva: Revingehed i olika skepnader; i augusti, oktober & i februari en riktig vargavinter!

Nu:
    Säga vad man vill om dåliga kläder & allt det där, men nu börjar jag bli lite trött på att sommaren regnar bort... Nåväl, det blir kanske bättre sedan om två veckor när jag går på semester; hoppas kan man ju i alla fall! Hade planerat för Revingetur idag (15 juli), men på grund av duggregnet valde jag att rida den så kallade Forsbergsrundan istället: Borelund, kaninlandet, banvallen typ. Att RIDA på Revingehed i regn är okej, men stubbarna & stenarna som jag måste stå på för att kunna hoppa upp efter att jag har suttit av & öppnat grindar blir så ruggigt hala när de blir blöta - det är rätt så obehagligt faktiskt. 
    Hur som helst: Dagens ridtur gick i lugnt tempo & vi var ute i en timme & 45 minuter.  

    

Bästias bästis Busan och ett par andra vapendragare....

Då:
    Hestia fick en bästa väninna alldeles omedelbart när hon flyttade till Pederslund - hagkompisen Busan, eller Hayabusa Down, som hon egentligen heter. Busan är c-ponny, född 2000, dressyrtönt förvisso men Hestia älskar henne högt & hett & har gjort sedan första början. De har gått ihop hela tiden, med ett par kortare uppehåll bara. Man kan väl säga att de båda flickorna har en relation av storasyster/lillasyster-slaget: Hestia, som är högst i rang, bossar runt Busan hela dagarna men tvingas de vara ifrån varandra blir båda mycket ledsna & de gnäggar så hjärtligt till varann när de återses igen, även om det bara var en stund sedan de skiljdes åt... :-)

Nu:
   I förrgår, tisdagen den 12 juli, passade jag på att longera Hestia en stund i hagen medan Busan var iväg på dressyrträning. Ca 15 minuter i skritt & trav - jag hade lite planer på kvällen sedan så jag hade inte tid att vara i stallet längre denna dag. Igår skrittade jag ut en runda på Revingehed tillsammans med Ingela på Våfflan, Hanna på Pikatcho & Fia på Fille; vi red förbi "svampgården" när vi skulle till heden & sedan längs med asfaltsvägen när vi red tillbaka till Pederslund. Vi var nog ute i en timme ungefär skulle jag tro.

   Idag, 14/7, blev jag faktiskt hemma från stallet - det regnade helt galet mycket & jag hade ändå tänkt att Hestia skulle få vila. Hoppas på bättre väder & en lite längre ridtur imorgon när jag är ledig!

Bara vi två (och en och annan utomjording eller malplacerad pinne)...

Då:
    Under de första tre månaderna ungefär i Torna-Hällestad vågade vi oss bara ut på tur när vi hade sällskap - om jag var ensam i stallet red jag i paddocken. Det kändes lite begränsande, helt klart, & en vacker & solig dag i slutet av april 2009 tog jag så mod till mig & skrittade ut en runda själv med Hestia. Jag hade väntat mig att hon skulle kasta sig runt & försöka springa hem igen, men det gick minsann alldeles utmärkt: Viss tvekan fanns men hon skrittade på framåt utan större protester & vi red längs fältet upp till skogsdungen & sedan tillbaka samma väg till stallet igen.

      Mina nästkommande två ensamritter gick till samma dunge, dock under lite större möda & besvär: Under den första av de båda ridturerna hade ett ufo landat någonstans i närheten & mängder av små utomjordingar & deras små utomjordiska hästar kom vällande ut ur skogsdungen när vi närmade oss den. Hestia tvärstannade, höll andan & vrålstirrade på inkräktarna. Jag försökte övertyga henne om att det nog rörde sig om alldeles vanliga ridskolebarn med vanliga ridskoleponnyer, men hon lät sig inte luras förstås. Hon stod som fastfrusen & rörde sig inte ur fläcken hur mycket jag än sparkade & smackade; till slut fick jag hoppa av & släpa henne efter mig för att vi skulle komma vidare. Under nästa ritt slapp vi utomjordingar, men kolliderade däremot nästan med fyra stycken rådjur som kom farande över stigen precis framför oss - Hestia gjorde en trippel axel-dubbel toeloop eller liknande & jag var mäkta imponerad över att jag lyckades sitta kvar i sadeln...

Nu:
    Att rida ut ensam på Hestia tillhör vardagen nu, det är inga problem alls. Fast det är klart; det går ju bättre vissa gånger än andra... ;-) Igår, söndag, var jag i Bromölla så då blev det ingen ridning alls, men idag, 11 juli 2011, red jag en lång runda på heden, runt Krankesjön. 

     Det är en mycket trevlig tur på ca 22-24 km som jag gör lite då & då; ibland själv, som idag, & ibland med sällskap. Jag brukar alltid rida ner till vattnet där det finns möjlighet till det så att Hestia får plaska lite - det tycker hon är roligt. Idag blev hon emellertid alldeles vansinnigt rädd för en grov pinne som stack upp ur vattnet (Det kunde ju ha varit en rysk ubåt - man kan aldrig så noga veta!) så hon kastade sig åt sidan med en våldsam kraft när jag var som minst beredd & jag klamrade mig fast så gott jag kunde men föll tillslut av ändå - rakt ner i plurret...

    Bortsett från mitt magplask & bortsett från att det inte var jättemysigt precis att fortsätta ridturen i dyblöta kläder & skor, gick allt bra: Vi var ute i ca tre timmar, red i alla gångarterna & jag kunde öppna & stänga TVÅ av grindarna från hästryggen! Om inget annat så var Hestia väldigt tjusig i sitt träns i alla fall & jag passade på att inviga mina turkosa ridtights som var grymt sköna - åtminstone innan de blev blöta... :-)  

Färgglada hälsningar...

Då:
   Jag flyttade Hestia till Stall Pederslund i Torna-Hällestad i januari 2009. Det var rätt så kallt & det var mörkt redan när jag åkte till stallet efter jobbet & ändå tror jag att jag red ut lika många gånger under den första veckan i nya stallet som jag ridit ut under hela tiden i Staffanstorp. Med ordentligt med reflexer & pannlampor på hjälmarna skrittade vi ut i mörkret; jag, stallägaren Ingela, Petra, Jojo, Fia & de andra i stallet.
    När Hestia hade stått på Pederslund i ett par veckor var vi ute på vår första rejäla runda på Revingehed - i dagsljus förstås & den här gången red jag tillsammans med gamla kompisen Johanna, en tjej till i hennes stall vid namn Iza samt Nathalie i galoppstallet bredvid: snabb galopp över fälten fast Hestia hängde inte riktigt med i Nathalies fullblods tempo så hennes självförtroende fick sig en knäck tror jag bestämt. :-) Hon har varit en mycket ödmjukare häst alltsedan dess... 

 Nu: 
    Åkte till stallet på morgonen idag; Hestia fick prova sitt nya turkosa distansträns & efter att jag hade spänt ut de allra flesta remmarna till de yttersta hålen passade det rätt så bra. Jag skrittade ut en runda runt Delanders & Borelund - var ute i en timme ungefär. Gick fint!
 

Något gammalt, något nytt...

Då:
    Jag letade efter ny boxplats åt Hestia ett tag innan jag fick napp; ett alldeles nytt stall i Kyrkheddinge mellan Staffanstorp & Dalby. Stallet var inte ens färdiginrett när jag var där & kollade, men det såg ut att bli bra! Åtta boxar totalt varav fyra fortfarande var lediga för uthyrning. Jag fick titta på ritningen & välja vilken box jag ville ha. Det fanns gräshagar som var hyfsat stora & fina. Uteridningsmöjligheterna var kanske inte optimala, men bättre än i Staffanstorp i alla fall. Ett par dagar efter mitt besök på gården fick jag ett mail ifrån stallägarna där det stod att en tjej med fyra hästar hade varit där & tittat & hon ville hyra alla fyra boxarna, inklusive den som jag precis hade tackat ja till, så de hade valt att hyra ut till henne istället för till mig. Jag blev sur förstås & beklagade mig för Johanna som numera både bodde & hade sin häst i Torna-Hällestad (på andra sidan om Dalby, mot Veberöd); skogsmullarnas paradis. Johanna berättade att det nog fanns en ledig box hos hennes granne så jag bestämde mig för att kolla upp det hela lite närmare: Torna-Hällestad låg ju rätt så långt ifrån Malmö, men bussförbindelserna verkade okej, naturen runt omkring var fantastisk & tänk så roligt att kunna rida tillsammans med Johanna igen! 
    Pederslund hette gården & jag föll pladask när jag kom dit för att hälsa på. Stallet var mysigt med uteboxar & där fanns stora skogshagar & mycket trevliga människor. Här skulle vi få det bra, Hestia & jag! Alltsedan dess har jag varit så innerligt tacksam över att de där fulingarna i Kyrkheddinge bedrog mig - vem vet hur det hade blivit om Hestia hade hamnat där?

Nu:
    Jag har jobbat kväll idag, 7/7 2011 & även imorgon, fredag den 8/7, har jag kvällspass på jobbet - sedan är jag ledig lördag, söndag & måndag. Fia tar hand om Hestia under dessa två dagar, men jag tror inte att hon rider henne. 
    Jag fick paket idag med saker som jag har beställt ifrån distansföretaget Running Bear i USA: Ett supersnyggt biothane-träns med matchande tyglar till Hestia, en flaskhållare att knäppa fast i sadeln samt ett par sköna turkosa ridtights till mig. Jag är SÅ nöjd!
     

Några sammanfattande rader...

Då:
    Inget ont som inte har något gott med sig sägs det ju (& jag tycker även att man med fördel kan uttrycka sig tvärtom: "Inget gott som inte..." osv när det finns fog för det. ;-) Jag har tagit med mig följande från Staffanstorp & resten har jag lämnat dithän:
    1. Några få personer av vikt, däribland Johanna förstås - det var tack vare henne som jag fann mitt nuvarande stall. Vi är fortfarande både vänner & grannar!
    2. Min hovslagare som jag hittade på en lapp på anslagstavlan i ridhuset; han har hängt med till Torna-Hällestad & både Johanna & någon till i hennes stall använder sig av hans tjänster också.
    3. Ett antal fina minnen, bland annat av de gånger dåvarande sambon var med mig i stallet & hjälpte till med mockningen eller filmade mig när jag red, av löshoppning & löslongering i ridhuset (Att RIDA i ridhus saknar jag inte, men paddocken på gården där Hestia står nu lämpar sig mindre bra för lössläppta aktiviteter såsom de nämnda: Det brukar sluta med att jag har sprungit & motionerat väldigt mycket mer än vad Hestia har gjort...), minnen av de få uteritterna som gjordes - i synnerhet den när jag red tillsammans med Sarah & några av de äldre ridskoleflickorna & vi galopperade fort över stubbåkrarna, samt av mysiga kvällar då jag var ensam i stallet & njöt av tystnaden & friden.
    4. Den bästa Hestia-bilden från tiden i Staffanstorp - jag tror att det var sambons mamma som tog den & länge var detta mitt favoritfoto av Hestia, men nu har jag massor av andra bilder som jag gillar lika mycket, eller mer.

      Som sagt; resten lämnar jag bakom mig & vandrar vidare tillsammans med min vackra häst.

 Nu:
    I måndags, den 4 juli, red jag ut en sväng tillsammans med Ingela & Fia. Vi var borta i ca 50 minuter & red i alla gångarterna. Äntligen lite bättre väder!

      Igår, tisdag, var Hestia & jag ute själva på Revingehed - red i 1 timme & 45 minuter med långa pass i både trav & galopp. Hestia uppförde sig mycket fint, var varken särskilt hetsig eller tittig. Fina tjejen! Idag, 6/7 2011, var jag ledig & åkte till stallet på morgonen. Longerade i hagen i 20-25 minuter, sedan har jag varit på Falsterbo Horse Show på eftermiddagen.

I uppförsbacke...

Då: 
    När vi kom tillbaka till Staffanstorp efter betet hade Johanna med Hestias boxgranne Wilma flyttat därifrån & även Vicki med Grad, arabherren som Hestia delade sin lilla leriga hage med. Med de närmaste stallkompisarna; både mina tvåbenta & Hestias fyrbenta, försvann den största anledningen till att stå kvar på ridskolan. 
    Dressyrlektionerna oganiserades om, Jeanette fick sluta som tränare & ersattes av en annan vars metoder jag inte gillade precis så jag slutade träna. Helgjourerna kändes allt tyngre & tog knäcken på min redan ansträngda scoliosrygg; ibland fick jag hjälp med mockningen av min snälla dåvarande sambo, men det var inte alltid han kunde förstås. 

    Tung var också klumpen som jag ofta hade i magen när jag åkte till stallet, inte minst efter att jag låtit mig övertalas att låna ut Hestia till ridskoleverksamheten: Hon skulle gå i en nystartad vuxengrupp, på fredagarna eftersom man inte hade tillräckligt med stora hästar. Jag lovades avdrag på hyran, men detta uteblev & jag tyckte mig ha fått nog av ridskolelivet. Under senhösten 2008 sade jag upp min boxplats i Staffanstorp & började leta nytt stall.

 Nu: 
    Min bön om fint väder verkar inte ha blivit hörd, eller också ignorerades den totalt. Igår, lördag 2 juli 2011, var jag i stallet på eftermiddagen. Det var varmt som i en bastu & kvavt & precis som Hestia & jag lämnade gårdsplanen började det mullra lite & ytterligare en stund senare såg jag en blixt i ögonvrån. Jag fortsatte rida men vi höll oss i närheten av gården ifall åskvädret skulle trappas upp & bli värre. Jag red längs kanterna på fälten där de redan hade skördat hösilage, på Agelundsvägen & lite i skogen innan galoppbanan. Skrittade & travade mest, galopperade en bit. Det kändes som om jag bara hade ridit en stund, men när jag var tillbaka i stallet & tittade på klockan hade det ändå gått 45 minuter ungefär. 
    Idag, söndag 3/7, var det samma sak i princip; kvavt som bara den & väderprognoserna hotade återigen om regn & åska så jag vågade inte rida så långt nu heller - hade tänkt rida ut på Revingehed annars. Hestia & jag tog en lugn tur runt Delanders med en avstickare in i skogen vid Döda Trädet där vi klättrade upp & ner i backarna: Bra träning för ryggmuskulaturen!. En timmes ridning blev det idag & Hestia fick duscha efteråt. 
   
       

Uti vår hage...

Då:

    Det FANNS positiva sidor med uppstallningen på Staffanstorps ridsportförening - absolut! Hagarna & den dagliga utevistelsen var dock inte inkluderade i dessa: Små leriga inhägnader där hästarna stod & tjurade & väntade på att få komma in, & in kom de vid 14-15 på eftermiddagarna. Därefter stod de i sina boxar. (Jag tror att det är ungefär likadant på andra ridskolor; det är säkert inte unikt för Staffanstorp i alla fall.)

    Sommaren 2008, då Hestia var på bete i Sunnanå mellan Staffanstorp & Malmö (hemma hos Björn Sederblad, VD för Skånemejerier, ta mig tusan), var ett uppskattat avbrott i ridskolelivet för både Hestia & mig. Jag red inte alls under de 6-7 veckor som Hestia var i Sunnanå, men jag hälsade på henne flera gånger i veckan & pysslade om henne i hagen. Vi fick en helt annan, mycket bättre kontakt & trots att hon inte blev riden var hon faktiskt mer musklad när hon åkte hem ifrån betet än vad hon var när hon åkte dit - det var uppenbarligen nyttigt att kunna ströva omkring över ett större område & på ojämnt underlag!

Nu:

    Idag, 1/7 2011, blev det lite ofrivillig vila för Hestias del; jag hade planerat att rida efter jobbet (jag slutade tidigt idag, redan klockan 13), men pga sjukdom fick jag hoppa in & jobba natt också & behövde hem & sova lite. Hestia fick nöja sig med att strosa i hagen: I det nuvarande stallet finns bra hagar & hästarna är ute till sent på kvällen nu när det är ljust & varmt. På vintern kommer de in när det mörknar, ungefär vid 16-17. Hagarna & utevistelsen låg, tillsammans med uteridningsmöjligheterna, överst på min prioriteringslista när jag skulle flytta Hestia.