Sälla jaktmarker och snälla farbröder...

Då:
    Den 7:e november 2009 red jag min första Hubertusjakt, något som jag drömt om i alla tider & det var fler än jag som sett fram emot dagen: Lundahusarernas jakt på Revingehed hade Ingela på Pederslund pratat om ända sedan jag & Hestia flyttade dit i början av januari... Jag red tillsammans med omkring 80 andra, däribland Ingela på Bruno & Vic på hennes dåvarande ponny Robin. Eller nej: Det var MENINGEN att jag skulle haft följe med Ingela & Vic, men Hestia anslöt sig hellre till mastern & pikörerna i täten & hon kunde absolut inte på något vis förstå varför inte hon fick vara först! Herre-min-Gud så stark hon var; två gånger fick jag tillsägelse när vi nästan låg jämsides med mastern & hans häst - passerar man dem blir man diskad... :-O

    Nåväl; rätt så bra gick det i alla fall. Hindren var inte höga, men jag red vid sidan om de allra flesta ändå (Jag vågade inte hoppa i den hastigheten som Hestia tyckte att vi skulle hålla...) & jag struntade i upploppet på slutet, men jag fick en fin plakett ändå & hade hemskt roligt & Johanna var där & tittade på & tog många fina bilder av mig & Hestia & alla de andra.

    Även hösten 2010 var vi med på Husarjakten, Hestia & jag. Den här gången hade ingen annan från stallet möjlighet att deltaga men jag hade sällskap med Iza i Johannas stall Agelund - det gick ju bra det med! I pausen blev jag intervjuad av en reporter från Sydsvenskan, minsann, & följande gick att läsa i tidningen någon dag senare: "Jennie Johansson var en av alla ryttarna som satt av och fick en stunds vila. Hon var inte helt överens med sitt halvblod Hestia. -Hon tycker att det går lite långsamt. Jag tycker att det går lite snabbt. Så vi får kompromissa. Det är väldigt speciellt att rida med så här många andra hästar. De tycker att det är jätteroligt och blir fulla av energi. Men har man koll på sin häst är det inte läskigt, då är det bara roligt." Jag citerades kanske inte alldeles ordagrant, men strunt samma: Mitt "halvblod Hestia" & jag blev ju nästan lite lokalkändisar helt plötsligt! :-D

 Nu:
    Igår, 18 juli 2011, var jag & Hestia ute på heden tillsammans med ett helt gäng med gamla & nya vänner. Fem stycken blev vi tillslut: Iza & Rutan (våra kompanjoner från den senaste Hubertusjakten), Johanna & Wilma samt en tjej till från deras stall & hennes fuxsto & så Fia & Fille från mitt eget stall. Vi var ute i två timmar, red i alla gångarterna & på hemvägen red vi genom byn - förbi kyrkan & skolan. Härlig tur! Hestia var väldans pigg i vanlig ordning.

    Idag, tisdagen den 19:e, har jag varit ledig & vädret har varit fint - en ovanlig & mycket efterlängtad kombination! Planen var en lång skrittrunda på Revingehed & jag höll den ganska väl. När jag hade ridit ett tag hörde jag hur det klingade väldigt illa om Hestias vänstra bakhov; hennes skor är jätteslitna efter massor av tränings- & tävlingskilometer & hovslagaren kommer på fredag. Jag fortsatte rida, hon har aldrig varit ömfotad & vi skrittade ju i lugnt tempo på mjukt underlag, men snart var bakskon så lös att jag kunde se i skuggan att det var ett mellanrum mellan skon & hoven. Jag fick hoppa av & försöka dra loss skon med bara händerna - den satt endast fast med ett par söm på ena sidan men ändå var det omöjligt att få av den. 
    Man passerar inte så många bebodda hus när man rider på heden, men vi hade nyss ridit förbi ett sådant så jag ledde Hestia tillbaka dit & bad om verktyg & lite assistans. Ett par hästovana men rätt så händiga karlar hjälpte mig & tillsammans är man starka: En höll fast Hestia i tyglarna, jag höll i bakhoven & den andre mannen drog ut de envisa sömmen så att skon lossnade. Därefter kunde jag fortsätta ridturen - vilket äventyr! :-)
    Hestia & jag var ute i tre timmar & 20 minuter ungefär, inklusive stoppet på "verkstaden". Nästan bara skritt; det var bara på slutet av hedenturen som vi travade & galopperade lite, när Hestia blev FÖR irriterad på de hemska insekterna som inte kunde få nog av henne. Nu blir det vila tills de nya dojjorna är på plats!