Nu...

   ...ökar vi takten! Den här veckan har jag påbörjat en tillvänjningsprocess som nog kommer att bli en segdragen historia: Hestia ska bli kompis med paddocken nu när den är brukbar igen efter den långa vintern. Jag har longerat henne där två gånger (i måndags & onsdags) & allting var jättesuperduperlivsfarligt.

   Utöver longeringen så har det även blivit tre uteritter under veckan: I torsdags skrittade jag en sväng med Emma & Jenny & både igår (lördag) & idag har vi varit ute på Revingehed & roat oss; igår red Jenny, Alice & jag tillsammans med ett par av Agelundarna en 13-kilometersrunda som inkluderade en hel del trav & galopp - 1 timme & 45 minuter ungefär var vi ute. Idag var tempot betydligt högre än så: Görel & EssEmEss kom från Björnstorp & hämtade upp mig/Hestia samt Jenny/Flory & så gav vi oss iväg på en rejäl träningstur. 2,8 mil red vi & travade/galopperade flera kilometer i sträck. (Pga ett par pauser för att rätta till utrustning & för att låta hästarna vila & beta ett tag + skritt på asfaltsvägen till & från heden samt grindöppnande osv blev medelhastigheten på hela ridturen "bara" 7,8 km/timmen men, för att jämföra med gårdagens runda då jag ändå tyckte att tempot var helt okej, så transporterade vi idag oss en 13-kilometerssträcka på bara 1 timme - då gick det undan med den billiga leverkorven som man säger!)

   Väldigt mycket var väldigt positivt idag (vädret, ridsällskapet, våra fina ridvägar & hästarna som skötte sig mycket bra överlag - Flory som är den minst rutinerade var allra duktigast faktiskt) & lite var negativt såsom att mina fötter gjorde förbenat ont & domnade bort när jag travade/galopperade långa stunder & så var Hestia alldeles omöjlig att hoppa upp på igen efter att jag hade suttit av för att öppna den näst sista grinden så jag fick promenera med henne hela vägen hem till stallet. Nåväl, då fick jag i alla fall tillbaka känseln i fötterna...
 

 

Hipp hipp...

...hurra hurra hurra! Hestia har fyllt år; den 15/4 blev hon fjortis & det uppmärksammades inte alls - jag glömde fullständigt bort det. Dock slutar man ju ofta upp med att fira sina bemärkelsedagar en massa  när man kommit upp i en viss ålder & jag är ganska säker på att den åldern är ungefär 14 år för hästar så jag tror att hon förlåter mig. Nåväl: Den här veckan har det blivit fyra uteritter. & inget mer. Det känns okej, det är ju mest uteritterna jag räknar ändå. I måndags skrittade jag ut en knapp timme tillsammans med Emma, Alma samt Starmans nya flicka Tyra & dagen därpå blev det en något längre skrittrunda med Jenny & Flory. En lugn tur på heden sedan på onsdagen; Iza & jag hade med oss två grindöppnande ponnyflickor (Alma & Ingrid) & behövde inte hoppa av en enda gång, det var lyxigt. Torsdag & fredag blåste det som tusan så då red jag inte alls & igår, lördag, var jag tävlingsfunktionär på Vedemaritten från morgon till kväll & satt på en campingstol i solen ute på banan & prickade av ekipagen när de red förbi. Verkligen en trevlig dag & solbrännan i ansiktet fick jag på köpet!

  Idag när jag kom till stallet (med föreställningen att min häst skulle vara überpigg efter tre vilodagar) möttes jag av den här synen, jag trodde att jag hade hamnat på ett slagfält:

   Efter att de stupade hade rest sig igen red Jenny & jag ut en sväng på heden i sällskap med tre trallande Agelundare - två timmar i alla gångarterna. Väl hemma igen hade Emma & co kommit tillbaka från dressyrtävling (som hon vunnit!) & eftersom trailern var kopplad & öppen tänkte jag att jag skulle passa på att lastträna lite snabbt innan jag släppte ut Hestia i hagen. Mellanväggen i transporten var inte flyttad åt sidan, Hestia hade träns på sig (jag föredrar att lasta henne i grimma & kedjegrimskaft), jag hade inget godis i fickan, ingen medhjälpare & det var lite distraherande studsmatteaktivitet i trädgården bakom oss - finn fem fel kan man säga. Trots allt detta gick Hestia in i transporten utan större protester men hon trampade lite oroligt där inne. När jag backade ut henne igen hann jag under loppet av tre sekunder ungefär diskutera med mig själv inne i huvudet om huruvida jag skulle nöja mig med lastträningen för den här gången eller om jag skulle leda in henne i transporten ytterligare en gång & kom dessvärre fram till fel beslut: Jag provade att lasta en gång till & då vägrade hon naturligtvis att gå in. Jag höll på & höll på, jag kunde ju inte ge upp & låta henne vinna & Hestia hoppade & studsade & kastade sig & backade & reste sig & slog upp ett fult sår ovanför ögat - jag var säker på att jag lyckats göra min numera hyfsat lättlastade häst svårlastad igen. Efter 25-30 minuter kom Ingela till undsättning med linorna & då gick hästskrället in i alla fall. Nu tänker jag inte öva mer på lastningen (så att det inte blir ännu värre) utan vänta tills det är skarpt läge, dvs när vi verkligen SKA åka iväg & tävla.

   Jag har nu bestämt mig för att rida Clear Round 50 km på Göingeritten eftersom anmälningsavgiften är betydligt billigare i CR än i tävlingsklassen tack vare Kavlis sponsring + att tempot är lägre & chanserna mycket större att jag hittar ridsällskap som vill ta det lika lugnt som jag.  

Ett...

...skepp kommer lastat. Med vadå? Med en snabbgenomgång av veckan som gått: I måndags var jag ute med Görel & Elvy på heden i 4 timmar; alla gångarterna & lite plask & lek i Krankesjön som nu var fri från is - sist vi red där var det folk som åkte skridskor på sjön. Efter denna långtur blev det några lata dagar tisdag-fredag då jag bara red en stund i hagen en gång samt longerade en halvtimme en annan gång, annars vilade vi oss i form Bästis & jag. Igår, lördag, hängde jag med Agelundarna på en Forsbergsrunda på ca 1½ timme & idag var jag i stallet på eftermiddagen: Ingela höll på att lastträna Våfflan när jag kom dit & när hon var klar passade jag på att provlasta Hestia också - det var ju några månader sedan hon stod i transporten senast. Jag gick in med henne i trailern, lät henne stå stilla där inne någon minut & backade sedan ut henne igen; gjorde detta ett par gånger efter varandra & det gick rätt så bra faktiskt! Efter lastningen red jag, Alma & Ingrid en sväng runt Delanders i skritt & trav - det var så varmt att jag kunde rida i bara fleecetröja, utan jacka över, för första gången i år! Härliga tider. :-)

Du gamla du fria...

...du smällfeta ko. Vi har haft ännu en helt okej vecka måste jag säga; i måndags blev det uteritt för tredje dagen i rad, den här gången på heden tillsammans med Ingela, Jenny & Alma. Två timmar i ganska så högt tempo - en hel del trav & galopp.

   Dagen därpå "trimmade" jag, Jenny & Alice våra havremopeder i hagen. Att trimma, gott folk, det är något som dressyrnissarna håller på med - förr trodde jag att det innebar att de tränade på & finslipade något speciellt, t ex inför en tävling, men numera tycker jag att det verkar som att "trimma" betyder att rida självständigt på ridbanan punkt slut (rätta mig gärna om jag har fel) till skillnad från att "träna" (för instuktör) & så finns det de som "joggar" också, det gör man med fördel dagen efter att man har "tränat" & det är lite mer avslappnat än när man "trimmar" men för ett otränat öga kan det nog se ungefär likadant ut... ;-) Hur som helst, vi trimmade alltså en knapp timme i alla gångarter & Hestia var faktiskt riktigt fin emellanåt.
   På onsdagen fick Hestia vila medan jag motionerade på egen hand: Jag mockade ut vinterbädden & körde åtta tunga kärror med våt halm upp på gödselstacken, sedan blev det en tur ut med Ruth & Iza i torsdags. Vi red en lite utökad Forsbergsrunda som tog ca 1 timme & 40 minuter. Ny 2-timmarstur på Revingehed på fredagen tillsammans med Johanna/Wilma & Amanda/Justi från Agelund; denna ritt inkluderade ett par riktigt snabba galopper i uppförsbacke samt en hel del trav/galopp i lugnare tempo också. Justi var heden-nybörjare & tyckte att kossorna var liiide räliga & då tyckte förstås Hestia det med trots att hon inte brukar vara rädd för dem annars. Men, men... En trevlig runda förövrigt!
   Helgjobb för min del så igår, lördag, fick Hestia vila helt & idag longerade jag en stund i skritt & trav över en bom på marken.
   Dessutom: Hestias pass har kommit tillbaka från Svenska Hästavelsförbundet redan - hon fick behålla det gamla passet (det var visst EU-godkänt trots allt) så det hela gick både snabbare & smidigare & blev betydligt billigare än vad jag hade räknat med, tjoho! Nu är hon svensk medborgare, min Bästis. Vi kommer nog att fira lite i dagarna med nationalsång & knäckebröd tror jag. :-) (Gammal bild..)