Nu...

   ...ökar vi takten! Den här veckan har jag påbörjat en tillvänjningsprocess som nog kommer att bli en segdragen historia: Hestia ska bli kompis med paddocken nu när den är brukbar igen efter den långa vintern. Jag har longerat henne där två gånger (i måndags & onsdags) & allting var jättesuperduperlivsfarligt.

   Utöver longeringen så har det även blivit tre uteritter under veckan: I torsdags skrittade jag en sväng med Emma & Jenny & både igår (lördag) & idag har vi varit ute på Revingehed & roat oss; igår red Jenny, Alice & jag tillsammans med ett par av Agelundarna en 13-kilometersrunda som inkluderade en hel del trav & galopp - 1 timme & 45 minuter ungefär var vi ute. Idag var tempot betydligt högre än så: Görel & EssEmEss kom från Björnstorp & hämtade upp mig/Hestia samt Jenny/Flory & så gav vi oss iväg på en rejäl träningstur. 2,8 mil red vi & travade/galopperade flera kilometer i sträck. (Pga ett par pauser för att rätta till utrustning & för att låta hästarna vila & beta ett tag + skritt på asfaltsvägen till & från heden samt grindöppnande osv blev medelhastigheten på hela ridturen "bara" 7,8 km/timmen men, för att jämföra med gårdagens runda då jag ändå tyckte att tempot var helt okej, så transporterade vi idag oss en 13-kilometerssträcka på bara 1 timme - då gick det undan med den billiga leverkorven som man säger!)

   Väldigt mycket var väldigt positivt idag (vädret, ridsällskapet, våra fina ridvägar & hästarna som skötte sig mycket bra överlag - Flory som är den minst rutinerade var allra duktigast faktiskt) & lite var negativt såsom att mina fötter gjorde förbenat ont & domnade bort när jag travade/galopperade långa stunder & så var Hestia alldeles omöjlig att hoppa upp på igen efter att jag hade suttit av för att öppna den näst sista grinden så jag fick promenera med henne hela vägen hem till stallet. Nåväl, då fick jag i alla fall tillbaka känseln i fötterna...