Hipp hipp...

...hurra hurra hurra! Hestia har fyllt år; den 15/4 blev hon fjortis & det uppmärksammades inte alls - jag glömde fullständigt bort det. Dock slutar man ju ofta upp med att fira sina bemärkelsedagar en massa  när man kommit upp i en viss ålder & jag är ganska säker på att den åldern är ungefär 14 år för hästar så jag tror att hon förlåter mig. Nåväl: Den här veckan har det blivit fyra uteritter. & inget mer. Det känns okej, det är ju mest uteritterna jag räknar ändå. I måndags skrittade jag ut en knapp timme tillsammans med Emma, Alma samt Starmans nya flicka Tyra & dagen därpå blev det en något längre skrittrunda med Jenny & Flory. En lugn tur på heden sedan på onsdagen; Iza & jag hade med oss två grindöppnande ponnyflickor (Alma & Ingrid) & behövde inte hoppa av en enda gång, det var lyxigt. Torsdag & fredag blåste det som tusan så då red jag inte alls & igår, lördag, var jag tävlingsfunktionär på Vedemaritten från morgon till kväll & satt på en campingstol i solen ute på banan & prickade av ekipagen när de red förbi. Verkligen en trevlig dag & solbrännan i ansiktet fick jag på köpet!

  Idag när jag kom till stallet (med föreställningen att min häst skulle vara überpigg efter tre vilodagar) möttes jag av den här synen, jag trodde att jag hade hamnat på ett slagfält:

   Efter att de stupade hade rest sig igen red Jenny & jag ut en sväng på heden i sällskap med tre trallande Agelundare - två timmar i alla gångarterna. Väl hemma igen hade Emma & co kommit tillbaka från dressyrtävling (som hon vunnit!) & eftersom trailern var kopplad & öppen tänkte jag att jag skulle passa på att lastträna lite snabbt innan jag släppte ut Hestia i hagen. Mellanväggen i transporten var inte flyttad åt sidan, Hestia hade träns på sig (jag föredrar att lasta henne i grimma & kedjegrimskaft), jag hade inget godis i fickan, ingen medhjälpare & det var lite distraherande studsmatteaktivitet i trädgården bakom oss - finn fem fel kan man säga. Trots allt detta gick Hestia in i transporten utan större protester men hon trampade lite oroligt där inne. När jag backade ut henne igen hann jag under loppet av tre sekunder ungefär diskutera med mig själv inne i huvudet om huruvida jag skulle nöja mig med lastträningen för den här gången eller om jag skulle leda in henne i transporten ytterligare en gång & kom dessvärre fram till fel beslut: Jag provade att lasta en gång till & då vägrade hon naturligtvis att gå in. Jag höll på & höll på, jag kunde ju inte ge upp & låta henne vinna & Hestia hoppade & studsade & kastade sig & backade & reste sig & slog upp ett fult sår ovanför ögat - jag var säker på att jag lyckats göra min numera hyfsat lättlastade häst svårlastad igen. Efter 25-30 minuter kom Ingela till undsättning med linorna & då gick hästskrället in i alla fall. Nu tänker jag inte öva mer på lastningen (så att det inte blir ännu värre) utan vänta tills det är skarpt läge, dvs när vi verkligen SKA åka iväg & tävla.

   Jag har nu bestämt mig för att rida Clear Round 50 km på Göingeritten eftersom anmälningsavgiften är betydligt billigare i CR än i tävlingsklassen tack vare Kavlis sponsring + att tempot är lägre & chanserna mycket större att jag hittar ridsällskap som vill ta det lika lugnt som jag.