Upp som en sol, ner som en pannkaka...

Då:

    Någon gång vid jul 2007 vände lyckan hastigt. Hestia var förvisso något lättare att hantera från marken, men plötsligt blev hon bara alldeles hopplös att rida: Hon slängde med huvudet upp & ner, upp & ner, konstant, eller körde ner det i marken så att hon drog tyglarna ur händerna på mig - något måste ju vara fel, sade man då. Den största anledningen till att jag sökte mig till en ridskola när jag letade stallplats var att det kändes tryggt att ha många kunniga människor runt omkring mig & hästen. Många kunniga människor innebar dock även många starka åsikter om än det ena än det andra & jag gjorde som de sa & köpte & sålde sadlar på löpande band, provade olika typer av bett (varav två stycken gav Hestia skavsår i mungiporna) - tvådelade, tredelade & odelade i varierande material, jag red henne på hackamore & jag testade olika hjälptyglar. Jag kollade ryggen & jag lät raspa hennes tänder, jag tillät flera olika personer att rida Hestia; oftast gick hon ännu sämre med dem än med mig & då var det mitt fel, eller också var det deras förtjänst att hon gick bättre med mig - mitt självförtroende var kört i botten & jag hade mycket starka tvivel.

     Nu i efterhand tror jag inte att det var något större fel varken på mig som ryttare, på Hestias utrustning, eller på Hestia själv mer än att hon var rejält uttråkad efter att ha harvat runt i ridhuset under tre månaders tid. Det fanns inte så värst mycket annat man kunde göra: Paddocken var otjänlig större delen av året & uteridningsmöjligheterna var extremt begränsade. Det FANNS lite slingor & beträdor där det var rätt så fint att rida, men för att ta sig dit var man tvungen att rida längs med & över en stor & hårt trafikerad väg & det vågade jag inte göra ensam. Det hände en & annan gång bara under hela tiden Hestia stod i Staffanstorp att vi fick sällskap & kunde rida iväg från ridskoleområdet -  jag tror mig kunna räkna gångerna på min ena hand... Fyra eller fem uteritter i Staffanstorp, jag minns inte exakt, men första gången kommer jag tydligt ihåg i alla fall: Vi skrittade runt kvarteret, typ, tillsammans med Johanna & Wilma & min annars så tittiga häst som knappt vågade gå förbi en hink som stod kvar i ridhuset efter att ridskolebarnen hade haft gymkhana, hon var såååå duktig när hon väl kom ut i verkligheten. Inte ens Glassbilens "tut-tut-eli-tut" reagerade hon på!

 

Nu:

    Natten till igår, 29 juni 2011, var jag nere i en djup svacka & sov inte en blund på hela natten: Jag betalade räkningarna på kvällen & för andra månaden i rad kändes det som om lönen bara kom & gick & lämnade mig barskrapad... Jag har haft det jobbigt sedan uppbrottet från sambon & Hestia har varit min trygghet, min glädje, min anledning att stiga upp ur nya sängen i nya lägenheten. Insikten att jag förmodligen inte kommer att ha råd att ha henne kvar slet sönder mig förstås. Under dagen ljusnade det dock lite; jag fick en del goda råd, ett anspråkslöst förslag från Johanna, många kramar & lite ekonomiskt bistånd från Bromölla. Är inte helt övertygad om att jag kommer att klara det, men kämpar på ett par månader till i alla fall.

    Var i stallet efter jobbet & red en runda tillsammans med Fia på Fille - så trevligt med ridsällskap (jag rider oftast ut själv numera) & vädret var kalas! Vi var ute i ungefär en timme & red i alla gångarterna; skrittade dock mest.

    Idag, 30/6, longerade jag Hestia en stund i hagen bara - ungefär 25 minuter i skritt & trav vilket gick strålande precis som vanligt. Hestia har alltid tyckt om att longeras & tömköras & hon är duktig på det. (Ingen är bäst på allt, men alla är bäst på något! :-)   

Arbete och vila...

Då:

    De första tre månaderna med Hestia i Staffanstorp var mestadels positiva: Hon var långt mera hetsig & tittig vid ridning & bufflig & svårhanterad från marken än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig, men jag jobbade enträget på med henne & hade roligt. På grund av ett avhopp fick jag en plats i gruppen som tränade dressyr på torsdagskvällarna & fick rida i en liten skara (fyra stycken var vi som mest) för en c-tränare som hette Jeanette & som jag tyckte oändligt mycket om - det var annat än ridlektionerna på Örestads ridskola där vi trängdes 12 ekipage i ridhuset! Dressyren i sig gick kanske inget vidare; en gång ramlade jag av & åtskilliga gånger skenade Hestia runt med mig längs med fyrkantspåret så att de andra stackarna fick kasta sig åt sidan, men jag kände att jag fick god hjälp & många tips av Jeanette & min syster kom ner ett par gånger under hösten & red Hestia & hon märkte tydligt av framstegen från gång till gång. 

 

   Helgjourerna, då man bland annat skulle fodra, släppa ut & ta in & mocka till alla ridskolehästarna, var tunga som bly, men annars trivdes jag bra i stallet. Min nyfunna vän Johanna, vars häst Wilma stod i boxen bredvid Hestias, & jag var nästan alltid sist kvar om kvällarna & pysslade & pratade. Det var hur mysigt som helst!

Nu:

    Idag, tisdag 28/6 2011, har jag jobbat kväll & Hestia har fått vila. Bortsett från idag är detta en bra vecka, jobbmässigt. Jag hoppas på fortsatt fint väder också - nu för tiden har vi ju inget ridhus att ta skydd i, Hestia & jag... :-)  

Den där skritten...

Då:

    Jag mötte Hestia när jag var på ridsemester i Polen sommaren 2007 & jag föll för henne direkt: Hennes ovanliga brunblacka färg & hennes maffiga nacke. "Åh, titta på den hästen där, så snygg den är!" sa jag till dåvarande sambon som var med på ridresan också & tog sina första trevande tygeltag. När sedan instruktören Irek pekade på den snygga hästen & sa åt mig på tyska att det var den jag skulle rida slapp ett litet "Tjoohooo!" ur mig. Jag kom upp i sadeln & direkt knatade Hestia iväg i den mest energiska skritt jag någonsin upplevt & första, andra, tredje, PANG så var jag såld. Fullständigt. Färgen, nacken & skritten - det var vad jag tydligast mindes av Hestia när jag kom tillbaka till Sverige; att hon var så hetsig att jag knappt kunde hålla henne i galoppen ens inne på ridbanan eller att hon hade gått omkull med mig med buller & bång så att jag flög av & fick bjuda på vodka (i Polen bjuder man inte tårta efter avramlingar, som man gör här i Sverige), det hade jag nog förträngt lite grann tror jag... Inte ens hennes (åtminstone här i Skandinavien) fåniga namn; "hästen Hestia, ha ha, Hästia" (Hestia är namnet på hemmets & härdens gudinna i den grekiska mytologin & inte ett dugg fånigt egentligen, men hur många känner till det?) störde mig längre.

    Jag satt vid datorn & googlade lite hit & dit & av en slump hamnade jag på en polsk försäljningssida där jag till min stora häpnad fann finaste Hestia till salu för en, med svenska mått mätt, rätt så billig peng & jag vet egentligen inte riktigt hur det gick till nu i efterhand men efter en berg- & dalbanefärd av känslor, tvivel, stallplatssökande, transportletande, ångest, bristande språkkunskaper, hästrelaterad shopping, lusläsande av Jordbruksverkets hemsida, magont & "Vad i hela fridens namn har jag gjort??" stod Hestia till slut på svensk mark; i en box på ridskolan i Staffanstorp för att vara exakt & hon var min alldeles egna! <3

 

 Nu:

    Idag, måndagen den 27 juni 2011, har jag varit ledig efter att ha jobbat hela midsommarhelgen. Fia red Hestia igår & eftersom shabraket fortfarande var fuktigt av svett när jag lyfte ner sadeln från sin hängare antog jag att Bästis hade fått rejält med motion då, så vi tog det lugnt idag. Jag skrittade ut en runda ensam i sommarvärmen; red om Borelund, byn & sedan längs asfaltsvägen hem. Vi var väl ute i lite drygt en timme tror jag & Hestia skötte sig fint. Numera har jag vant mig vid både den ovanliga färgen, den maffiga nacken & framförallt den där skritten - hade jag kommit upp på en häst nu med en långsam & dålig skritt hade jag nog fått spader tror jag. ;-) 

Äntligen...

...tänker jag komma igång med mitt bloggande!