Upp som en sol, ner som en pannkaka...

Då:

    Någon gång vid jul 2007 vände lyckan hastigt. Hestia var förvisso något lättare att hantera från marken, men plötsligt blev hon bara alldeles hopplös att rida: Hon slängde med huvudet upp & ner, upp & ner, konstant, eller körde ner det i marken så att hon drog tyglarna ur händerna på mig - något måste ju vara fel, sade man då. Den största anledningen till att jag sökte mig till en ridskola när jag letade stallplats var att det kändes tryggt att ha många kunniga människor runt omkring mig & hästen. Många kunniga människor innebar dock även många starka åsikter om än det ena än det andra & jag gjorde som de sa & köpte & sålde sadlar på löpande band, provade olika typer av bett (varav två stycken gav Hestia skavsår i mungiporna) - tvådelade, tredelade & odelade i varierande material, jag red henne på hackamore & jag testade olika hjälptyglar. Jag kollade ryggen & jag lät raspa hennes tänder, jag tillät flera olika personer att rida Hestia; oftast gick hon ännu sämre med dem än med mig & då var det mitt fel, eller också var det deras förtjänst att hon gick bättre med mig - mitt självförtroende var kört i botten & jag hade mycket starka tvivel.

     Nu i efterhand tror jag inte att det var något större fel varken på mig som ryttare, på Hestias utrustning, eller på Hestia själv mer än att hon var rejält uttråkad efter att ha harvat runt i ridhuset under tre månaders tid. Det fanns inte så värst mycket annat man kunde göra: Paddocken var otjänlig större delen av året & uteridningsmöjligheterna var extremt begränsade. Det FANNS lite slingor & beträdor där det var rätt så fint att rida, men för att ta sig dit var man tvungen att rida längs med & över en stor & hårt trafikerad väg & det vågade jag inte göra ensam. Det hände en & annan gång bara under hela tiden Hestia stod i Staffanstorp att vi fick sällskap & kunde rida iväg från ridskoleområdet -  jag tror mig kunna räkna gångerna på min ena hand... Fyra eller fem uteritter i Staffanstorp, jag minns inte exakt, men första gången kommer jag tydligt ihåg i alla fall: Vi skrittade runt kvarteret, typ, tillsammans med Johanna & Wilma & min annars så tittiga häst som knappt vågade gå förbi en hink som stod kvar i ridhuset efter att ridskolebarnen hade haft gymkhana, hon var såååå duktig när hon väl kom ut i verkligheten. Inte ens Glassbilens "tut-tut-eli-tut" reagerade hon på!

 

Nu:

    Natten till igår, 29 juni 2011, var jag nere i en djup svacka & sov inte en blund på hela natten: Jag betalade räkningarna på kvällen & för andra månaden i rad kändes det som om lönen bara kom & gick & lämnade mig barskrapad... Jag har haft det jobbigt sedan uppbrottet från sambon & Hestia har varit min trygghet, min glädje, min anledning att stiga upp ur nya sängen i nya lägenheten. Insikten att jag förmodligen inte kommer att ha råd att ha henne kvar slet sönder mig förstås. Under dagen ljusnade det dock lite; jag fick en del goda råd, ett anspråkslöst förslag från Johanna, många kramar & lite ekonomiskt bistånd från Bromölla. Är inte helt övertygad om att jag kommer att klara det, men kämpar på ett par månader till i alla fall.

    Var i stallet efter jobbet & red en runda tillsammans med Fia på Fille - så trevligt med ridsällskap (jag rider oftast ut själv numera) & vädret var kalas! Vi var ute i ungefär en timme & red i alla gångarterna; skrittade dock mest.

    Idag, 30/6, longerade jag Hestia en stund i hagen bara - ungefär 25 minuter i skritt & trav vilket gick strålande precis som vanligt. Hestia har alltid tyckt om att longeras & tömköras & hon är duktig på det. (Ingen är bäst på allt, men alla är bäst på något! :-)