Bara vi två (och en och annan utomjording eller malplacerad pinne)...

Då:
    Under de första tre månaderna ungefär i Torna-Hällestad vågade vi oss bara ut på tur när vi hade sällskap - om jag var ensam i stallet red jag i paddocken. Det kändes lite begränsande, helt klart, & en vacker & solig dag i slutet av april 2009 tog jag så mod till mig & skrittade ut en runda själv med Hestia. Jag hade väntat mig att hon skulle kasta sig runt & försöka springa hem igen, men det gick minsann alldeles utmärkt: Viss tvekan fanns men hon skrittade på framåt utan större protester & vi red längs fältet upp till skogsdungen & sedan tillbaka samma väg till stallet igen.

      Mina nästkommande två ensamritter gick till samma dunge, dock under lite större möda & besvär: Under den första av de båda ridturerna hade ett ufo landat någonstans i närheten & mängder av små utomjordingar & deras små utomjordiska hästar kom vällande ut ur skogsdungen när vi närmade oss den. Hestia tvärstannade, höll andan & vrålstirrade på inkräktarna. Jag försökte övertyga henne om att det nog rörde sig om alldeles vanliga ridskolebarn med vanliga ridskoleponnyer, men hon lät sig inte luras förstås. Hon stod som fastfrusen & rörde sig inte ur fläcken hur mycket jag än sparkade & smackade; till slut fick jag hoppa av & släpa henne efter mig för att vi skulle komma vidare. Under nästa ritt slapp vi utomjordingar, men kolliderade däremot nästan med fyra stycken rådjur som kom farande över stigen precis framför oss - Hestia gjorde en trippel axel-dubbel toeloop eller liknande & jag var mäkta imponerad över att jag lyckades sitta kvar i sadeln...

Nu:
    Att rida ut ensam på Hestia tillhör vardagen nu, det är inga problem alls. Fast det är klart; det går ju bättre vissa gånger än andra... ;-) Igår, söndag, var jag i Bromölla så då blev det ingen ridning alls, men idag, 11 juli 2011, red jag en lång runda på heden, runt Krankesjön. 

     Det är en mycket trevlig tur på ca 22-24 km som jag gör lite då & då; ibland själv, som idag, & ibland med sällskap. Jag brukar alltid rida ner till vattnet där det finns möjlighet till det så att Hestia får plaska lite - det tycker hon är roligt. Idag blev hon emellertid alldeles vansinnigt rädd för en grov pinne som stack upp ur vattnet (Det kunde ju ha varit en rysk ubåt - man kan aldrig så noga veta!) så hon kastade sig åt sidan med en våldsam kraft när jag var som minst beredd & jag klamrade mig fast så gott jag kunde men föll tillslut av ändå - rakt ner i plurret...

    Bortsett från mitt magplask & bortsett från att det inte var jättemysigt precis att fortsätta ridturen i dyblöta kläder & skor, gick allt bra: Vi var ute i ca tre timmar, red i alla gångarterna & jag kunde öppna & stänga TVÅ av grindarna från hästryggen! Om inget annat så var Hestia väldigt tjusig i sitt träns i alla fall & jag passade på att inviga mina turkosa ridtights som var grymt sköna - åtminstone innan de blev blöta... :-)