En bro över trubbelvatten och annat från 5-milen...

Då:
    Efter en godkänd Clear Round fick vi så lov att starta i tävlingsklass, T50 km. Först verkade det inte finnas någon lämplig tävling innan Dackeritten den 25 september 2011, men efter en del pysslande med turbyten på jobbet & flirtande med familjen angående bil & körning, kunde jag anmäla mig & Hestia till Simlångsritten i Halland som skulle äga rum den 31 juli. Det har ju, som bekant, varit en pissesommar med regn & rusk, men vi har försökt att träna & förbereda oss så bra som möjligt ändå.
    Att det skulle vara ett helt annat tempo i tävlingsklassen än på Clear Rounden visste jag, så planen inför Simlångsritten var absolut inte att försöka rida för någon placering, utan en godkänd ritt & förhoppningsvis en lite snabbare tid än den vi fick på Göingeritten var målet. Samt att få in Hestia i transporten när vi skulle åka hem, så att vi slapp lämna henne där & köra hem med tomt släp förstås... Lastningen var jag mest bekymrad över, faktiskt.

Nu:
    I lördags, 30/7, jobbade jag till klockan 18 & därefter träffade jag mamma & syster i Malmö & vi åkte till stallet. All utrustning packades in i bilen, hästtransporten kopplades & Hestia fick komma in från hagen & bli borstad & flätad. Sedan "sov" familjemedlemmarna & jag i bilen, dvs syster Anna sov som en stock, morsan slumrade nog till en stund på morgonen men jag sov inte en endaste blund på hela natten - bättre uppladdning än så inför en tävling kan man ju ha...
    Tidigt på morgonen söndagen den sista juli gav vi oss iväg mot Halland; Hestia krånglade ju en del (som väntat) när hon skulle gå in i släpet, men det var inte alltför besvärligt att lasta. Simlångsritten hade ny tävlingsplats i år & skulle utgå ifrån travbanan i Halmstad. Bortsett från att vi kom lite fel redan i Lund (!) gick det utmärkt att köra - det var inte svårt att hitta dit alls.
    Vi var en aning sena på plats så jag var tvungen att gå med Hestia till veterinärgaten med en gång - hon var svettig på halsen & verkade lite småstressad, förstås, efter att först ha åkt länge i transporten för att sedan bli urlastad på ett helt nytt ställe & jag var orolig att hon skulle ha puls över 60. Den danska veterinären lyssnade med stetoskopet & sa att Hestias puls var "seksogtredve" så för säkerhets skull frågade jag den svenska assistenten lite diskret vad detta betydde. Jodå, ungefär som det lät: 36! Inga som helst anmärkningar för övrigt; veterinären sa att allt såg "meget fint ud" & det förstod jag i alla fall!

    Det var rätt så kort om tid, faktiskt (annars har jag upplevt att det har varit ett evigt väntande innan starten på de få tävlingar & träningsritter jag har varit på) - snabbt lasta ur alla grejerna från bilen innan det var dags för bangenomgången & när den var över var det nästan tid att börja sadla. Jag hann inte äta något, men hade en vattenflaska med mig på ritten i alla fall. Starten gick & så fort vi kommit ut från travbaneområdet for alla iväg i ett rysligt tempo. Hestia var laddad & vi hängde med ett tag, men efter några kilometer fick vi släppa kontakten med tätklungan & sakta ner - det gick alldeles för fort för Hestia & hon är ju ändå rätt så vältränad. Jag red mestadels ensam vilket gick bra, Hestia skötte sig kanonfint, knatade på med öronen framåt & drack lite i alla tre vätskekontrollerna under första sträckan. Det var en fin bana med trevliga skogsvägar, men väldigt mycket backar upp & ner, upp & ner - det tär ju lite extra på krafterna... Första sträckan var 32 km lång & vi avverkade den på ca två timmar & 45 minuter, vilket gav en snitthastighet på 11,9 km/timme. Det är ett helt okej tempo, tycker jag!  

    Vi skrittade de sista två kilometerna in till tävlingsområdet så jag vågade gå till besiktningen rätt så kort efter att vi hade kommit in. Pulsen (som jag nog aldrig behöver oroa mig så mycket för) var 44 slag/minut, men däremot tyckte veterinären att Hestia rörde sig en liten aning orent med höger bakben samt att det var lite dåligt med aktivitet i magen på henne. Jag fick fortsätta ritten, men veterinären sa åt mig att ta det lite lugnt för att vara på den säkra sidan. Det lovade jag att göra. I pausen lade jag energin på att se till att Hestia drack & åt så att tarmrörelserna skulle komma igång på henne. Själv fick jag i mig två klunkar ljummen drickyoghurt, i övrigt hade jag inte ätit något sedan frukosten vid femtiden på morgonen. Jag började känna mig dålig, framförallt av sömnbristen, samt den tryckande värmen (det var hemskt kvavt) & så hade jag ju ätit & förmodligen även druckit för dåligt under dagen. 
    Andra sträckan var bara 18 km & första milen ungefär gick i skogen, i samma område som första rundan, sedan skulle man rida tillbaka förbi travbanan & åt andra hållet till ett ställe som hette Sperlingsholm, på andra sidan Nissan & därefter till tävlingsområdet igen för målgång. Huvudet både gjorde ont & kokade i min icke-distansvänliga ridhjälm & jag kände mig illamående & yr & vattnet som fanns kvar i min flaska tog slut ganska snabbt. Jag travade så mycket jag orkade, med täta skrittpauser som blev längre & längre. När vi hade vänt tillbaks & passerat travbaneområdet, på väg mot Sperlingsholm, red vi en bit på en smalare asfalterad väg & där skulle man korsa en järnvägsövergång: En sådan hade Hestia aldrig sett innan, åtminstone inte så länge hon har varit i min ägo, så den var livsfarlig förstås. Ett ekipage från 120-kilometersklassen kom också & den hästen hade säkert inga bekymmer med järnvägar i vanliga fall, men när Hestia vägrade gå över började även den att konstra. Vi kom över efter en stund i alla fall & sedan var det vätskekontroll & både Hestia & jag drack så mycket vi kunde & efter det var det bara en liten bit kvar till rittens stora prövning som jag hade gruvat mig en del inför: Bron.

    Man skulle rida över ån på en smal & jättelång läskig träbro. Precis bredvid bron fanns det dessutom ett vattenkraftverk - ett brett konstgjort vattenfall som forsade & brusade & höll på, jag hade full förståelse när Hestia inte ens ville gå i närheten av bron. Hon snurrade & backade & under en kort stund funderade jag faktiskt på att avbryta ritten. Argumenten verkade trots allt vettiga tyckte jag: Vi befann oss nära tävlingscentrum, jag mådde dåligt & Hestia hade skött sig superfint hela dagen, jag var nöjd med henne & förresten; tänk om hon ändå skulle vara halt på höger bak i slutbesiktningen? Dock tog jag mitt förnuft till fånga; hade jag ridit nästan 4½ mil redan så fick jag ju slutföra det hela & dessutom hade jag ju nu en fantastisk möjlighet att öva på det här med träbroar - sådana förekommer då & då på tävlingar & det är ju svårt att öva hemma om man inte har någon bro att öva på... Jag hoppade av & ledde Hestia (det är tillåtet, däremot får man inte låta någon annan leda hästen över eller förbi en svårighet när man rider) & då gick det bra, sedan fick jag promenera en bit innan jag hittade något att stå på när jag skulle sitta upp igen. Jag red runt Sperlingsholm, mestadels i skritt & när jag nästan var tillbaka vid bron igen kom tre andra ekipage ifatt mig så jag hängde på dem & tänkte att om Hestia hade sällskap av andra hästar så skulle jag nog kunna rida på bron, men nej, det gick inte ändå. Jag hoppade av & ledde henne över igen & när jag nu ändå var på marken kunde jag ju lika gärna leda henne igenom det stundande järnvägstraumat också. Därefter var det alldeles omöjligt att finna något att använda som uppsittningspall: Så typiskt, fyra mil i skogen med stenar & stubbar & stockar överallt, men när man väl behövde något att stå på så fanns det ingenting! Jag gick med Hestia hela vägen till travbanan, tänkte leda henne i mål (jag hade ingen klocka & var inte ens säker på att vi skulle klara maxtiden på sex timmar) men när jag närmade mig målet så ropade funktionärerna till mig att jag var tvungen att RIDA över mållinjen. Detta visste jag inte - man lär sig något nytt varje gång. "Men jag kommer inte upp..." beklagade jag mig & en man var snäll & hämtade en stol till mig så att jag kunde hoppa upp i sadeln. Liiiite pinsamt, men jag kunde galoppera i mål i alla fall med ett generat leende.
    Maxtiden klarade vi, i fem timmar & tretton minuter var vi ute totalt & jag överlät sista besiktningen åt min syster. En annan veterinär än den danska som vi hade haft innan genomförde kontrollen: Pulsen var 44 nu också & den här veterinären verkade inte tycka att det var något fel på höger bakben. Allt var bra & vi blev godkända! Ohjälpligt sist, förstås, men "Godkänd i mål är en seger" som man säger inom distansen. :-)
    Lastningen, när vi skulle åka hem ifrån Halmstad, gick långt över förväntan - det tog bara ett par minuter innan Hestia var på plats i transporten & det gick bra att köra också. Hestia blev SÅ glad när hon kom hem igen; hon gnäggade högljutt till alla & berättade att hon minsann hade varit ute på ett riktigt megaäventyr denna dag!
    Igår, måndag, & idag, tisdagen den 2 augusti, har Hestia fått vila. Hon verkar dock må alldeles utmärkt efter den hårda ansträngningen. Själv har jag grym träningsvärk i benen, men ser redan fram emot nästa tävling som antingen blir Dackeritten i september eller Medeltidsritten den 8:e oktober.