Då:
Det gröna kortet var fixat, ryttarlicensen betald, den gula tävlingsboken som man har inom distansritt var beställd från Ridsportförbundet & äntligen, äntligen hade jag anmält Hestia & mig till vår första tävling: Clear Round 50 km på Göingeritten den 5:e juni. Jag försökte förbereda oss för uppgiften så bra jag kunde veckorna innan med långa ridpass & sedan mestadels vila de sista dagarna. När tävlingsdagen väl kom fick vi låna hästtransport av Johanna & så fick vi skjuts till Glimåkra & assistans på tävlingen av Rosa & Görel från Anklam. Hestia tramsade sig lite när vi lastade, men vi var ute i god tid - åkte från Torna-Hällestad redan vid fem på morgonen. När Hestia väl var på plats i släpet gick det utmärkt att köra & bortsett från att hon trampade sönder favorittyglarna ca tio minuter efter att vi hade anlänt till tävlingsområdet (störigt, men jag hade extra tyglar med mig tack & lov) skötte hon sig fint när vi kom fram.
Förbesiktningen gick bra; 44 slag/minut i puls (maxpuls är 60 i de lägre klasserna & 64 från & med 80 km, för er som inte är så insatta i distansreglerna) & inga anmärkningar i övrigt så vi var redo att starta! Solen sken & det var nästan lite FÖR varmt, men hellre det än kallt & regnigt tyckte både Hestia & jag. Tävlingscentrum var fint & välorganiserat & banan ute i skogen var mycket bra markerad - man behövde aldrig känna sig tveksam över vart man skulle rida. Alla tävlingsklasser fanns med: Från Clear Rounden som jag & Hestia deltog i till senior-SM på 160 km, & alla sorters tävlande fanns också representerade, från sådana som vi som gjorde sin debut i tävlingssammanhang till VM-ekipaget Maria Hagman-Eriksson & Power. Det var SÅ häftigt!
Första sträckan var på ca tre mil, hela klungan hade följe den mesta tiden & tempot var överraskande högt tyckte jag: Jag försökte bryta av & skritta emellanåt, men det tyckte Hestia var alldeles onödigt. Hon ville hänga på de andra & var taggad till tusen & stark som sören. Sista 2-3 kilometerna skrittade vi i alla fall så att hon kom ner i varv inför veterinärbesiktningen. Den här gången hade hon bara 40 i puls & allt såg bra ut - vi fick lov att fortsätta tävlingen efter den obligatoriska pausen. Två stycken (av tio) i klassen tvingades bryta efter första sträckan: En pga att det tog för lång tid innan hästen kom ner i puls & den andra pga hälta.
Andra delen av banan var kortare, bara 20 kilometer, & Hestia kändes lite seg & motvillig först, förmodligen för att hon hade druckit dåligt under första sträckan & i pausen & var törstig. Efter att hon hade sörplat i sig en hel hink vatten i första vätskekontrollen piggnade hon till igen!
Då:
Vardagslivet flöt på för Hestia & mig; några veckors vintervila & sedan igångsättning igen & fortsatt träning. En utflykt till Anklam i mars där vi red en lång runda tillsammans med klubbkamraterna - kul tyckte Hestia & taktade i 4½ timme & även jag tyckte att det var trevligt att se lite andra ridvägar än de jag var van vid.
I april 2011 rasade så en betydande del av min värld samman när det tog slut mellan mig & sambon; tillvaron var helt kaotisk ett tag men mitt i detta kaos lyckades jag på något vis att ta det där efterlängtade gröna kortet som jag suktat efter så länge (även om det just då kändes ganska betydelselöst) & ett par veckor senare var jag iväg på min första riktiga distanstävling, dock inte som tävlande utan som groom till klubbkompisen Elvy.
Vedemaritten var det, utanför Hässleholm - den ägde rum på Annandag påsk & tävlingsdagen blev verkligen en Annan dag än de närliggande som dominerades av separation & separationsångest. Vädret var fantastiskt & tävlingsplatsen & alla hästar med färgglada träns & vänliga ryttare som hälsade glatt trots att de aldrig hade sett mig förr & som grädde på moset kom mina föräldrar & min syster med hund förbi en sväng & fikade med mig intill en grusväg där jag satt med mina vattenhinkar & väntade på att Elvy & hennes häst Lillebror skulle dyka upp. På bilderna syns Anklammarna som tävlade i Vedema: Elvy & Jane på första bilden, Kikki på bild 2 & Sophia på bild nummer 3.
Efter mitt hinknissande under Vedemaritten var jag grymt sugen på att få börja tävla själv med Hestia!
Nu:
Igår, onsdagen den 27:e juli, red jag en kort runda på heden tillsammans med Annie på Busan & Fia på Fille; vi var nog ute i ungefär en timme. De andra "dressyrade" lite på fälten, men Hestia & jag skrittade nästan bara.
Idag, torsdag, har jag varit ledig & det var meningen att jag skulle skritta en sväng med Johanna, men pga det ihållande regnet struntade vi i ridturen idag. Jag putsade sadeln & "groomade" Hestia inför söndagen - hon blev schamponerad & fick manen & svansen utredd & därefter fick hon stanna inne med fleecetäcke på & äta eftermiddagshö.
Då:
Under sommaren & hösten 2010 blev ridturerna längre & att exempelvis rida runt Krankesjön (något som man, innan jag flyttade till Pederslund, gjorde en gång per år & då var detta ett välplanerat evenemang som inkluderade paus med korvgrillning & dylikt) blev vardagsmat. Från att ha varit osäker & i behov av ridsällskap på Revingehed, av rädsla för att inte hitta hem igen, blev jag nästan den som hade bäst koll på ridvägar & stängsel & vilka grindar som var lättast att öppna. Hestia & jag ägde ute på heden! :-)
Någon gång under den här perioden (jag minns inte exakt när..) blev jag även medlem i Anklams Distansryttarsällskap; en ridklubb som ju bestod av folk som var lika knasiga som jag.
Nu:
I söndags (24 juli 2011) red jag, enligt min plan, en lugn runda på ganska precis en timme. Igår, måndag, fick Hestia vila då jag jobbade kväll & även idag har hon fått gå i hagen & ta igen sig medan jag mockade ur hela boxen med dess halmbädd: Jag tappade räkningen, men ca tio kärror blev det nog. Tuffa tider! ;-)
Då:
Distansritt hade intresserat mig ett bra tag; redan den dagen då Hestia flyttade till Pederslund skojade jag med Ingela & Johanna (som transporterade oss & alla våra pinaler dit från Staffanstorp) om att distans nog var den enda tävlingsgrenen som vi eventuellt skulle klara av eftersom det inte verkade finnas några större krav på vare sig hästens form eller ryttarens sits, man kunde rida i vilken gångart som helst & man slapp hoppa: Det enda man behövde göra var att ta sig från punkt A till punkt B & det skulle vi väl fixa om vi fick träna oss lite? Distansplanerna blev alltmer allvarliga efterhand som vi blev tryggare ute i naturen, Hestia & jag, & konditionen blev bättre. Jag kom i kontakt med Anklams Distansryttarsällskap & i april 2010 anmälde jag oss till en träningstävling som de anordnade i Snogeholm utanför Sjöbo.
Hestia var ju inte så van vid att åka iväg på äventyr men det gick väldans bra att lasta & köra. När vi kom fram blev hon lite stimmig & nervös: Det var så mycket nytt på en & samma gång - ny plats, nya människor & hästar, nya företeelser så som pulstagning & annat som hon inte förstod sig på, men vi klarade förbesiktningen & när vi väl kom iväg ut på banan var det inga problem alls längre.
Vi red 14 kilometer totalt; först sju sedan var det paus med ny besiktning & pulsning & därefter sju kilometer till. Allt gick fantastiskt bra & efter målgången hade Hestia 36 slag/minut i puls - det går minsann inte av för hackor! ;-) Vi blev godkända förstås & fick vår allra första prisrosett tillsammans & ännu lite bättre självförtroende & ja, vi hade absolut hittat rätt tävlingsgren!
Ett halvår senare ungefär deltog vi i vår andra träningstävling; samma arrangör & plats & samma sträcka & även denna gång gick det bra & vi fördubblade vår rosettsamling. Nu var det bara det där förbenade gröna kortet som jag inte hade som hindrade mig & Hestia från att anmäla oss till en RIKTIG tävling...
Nu:
23 juli & sådant här höstrusk har det varken varit på någon av Hubertusjakterna eller på träningsritten i november... Sista rejäla träningspasset idag, innan Simlångsritten & det regnade HELA ridturen, men det kunde ju inte hjälpas. Vi var ute på heden själva, Bästia & jag & red en något utökad Krankeritt på 25 km, med ganska mycket trav & galopp i lugnt tempo. Tre timmar & en kvart & jag var ungefär lika blöt den här gången som jag var efter förra rundan runt Krankesjön - fast idag badade jag inte; jag duschade bara. :-)
Nu planeras en "normallång" ridtur imorgon (ca en timme) samt ett par kortare skrittrundor nästa vecka innan tävlingen.
Då:
Innan jag fortsätter träningsbloggandet vill jag hylla en liten men mycket saknad vän till mig & Hestia som inte finns längre, nämligen katten Japp. Han blev min favorit bland stallkatterna; inte för att jag valde honom utan det var mer han som valde mig. Hestia är normalt sett inte precis överförtjust i små djur (& inte i stora djur heller...) men den här accepterade hon faktiskt & Japp satt alltid på Hestias boxdörr när jag gjorde henne i ordning inför ridning & annat.
En vinterdag i början av 2010 skulle Hestia & jag ge oss ut & rida en sväng tillsammans med Jojo & Cloto. Hestia stod uppbunden i stallgången, hon var sadlad & skulle bara få tränset på sig också & vår favoritkatt Japp satt på boxgrinden i vanlig ordning. Plötsligt tog han sats & for upp i sadeln på Hestias rygg - han satt där & demonstrerade både dressyrsits, hoppsits & ledig westernstil som om han aldrig hade gjort något annat i hela sitt liv! Jag hade kameran tillhands, tack & lov - sådana fototillfällen får man inte så ofta:
Ganska exakt ett år efter denna fotosession, i februari 2011, blev Japp påkörd av någon dum bilist & dog. En liten vän, en stor saknad... <3
Nu:
Idag, fredagen den 22/7, åkte jag till Pederslund på morgonen. Jag lyckades få en hyfsad bild på ett par av medlemmarna ur den yngsta generationen stallkatter - de är rätt så skygga & svårfotograferade. :-)
Nåväl; hovis Petter (en annan av Hestias & mina allra käraste vänner, som tydligen läser bloggen dessutom.. ;-) kom vid halv tio & filade fossingar & slog på nya skor - det var välbehövligt, framöver kommer vi bara att ha sex veckors mellanrum mellan skoningarna istället för åtta veckor, åtminstone under sommarhalvåret när jag rider så hårt som jag gör. Så här såg Hestias framskor ut när de togs av idag:
Efter fotvården fick Bästia gå ett pass i paddocken med lina & inspänningstyglar. Jag longerade henne i alla gångarterna i 30 minuter ungefär & det gick mycket bra, trots att där var rysligt blött & lerigt på ridbanan.
Då:
Man ska ha ramlat av 100 gånger innan man blir en riktig ryttare sägs det. Jag hade rätt så bra koll på mina avåkningar fram till tonåren någon gång, sedan tappade jag räkningen: Jag skulle gissa att jag nu har ramlat av/blivit avkastad ett 30- eller 40-tal gånger, så jag har en bit kvar innan jag är en fullfjädrad ryttare. Inklusive omkullridningen i Polen & mitt ofrivilliga dopp i Krankesjön förra veckan har jag flugit av Hestia sex gånger - det tycker jag inte är så farligt på fyra år!
Jag har haft sönder ett par glasögon (för mycket länge sedan) & en kamera när jag har åkt i backen, men jag har aldrig själv blivit speciellt skadad. Mest mörbultad tror jag att jag blev vid det näst senaste tillfället då jag ramlade av Hestia, hösten 2009: Det var ute på heden, vi red några stycken ihop & galopperade i ganska friskt tempo när Hestia plötsligt såg ett spöke eller ett troll eller någon annan för oss andra osynlig läskighet & slängde sig åt sidan som hon ju gärna gör... Pang sa det & efter några dagar hade mitt högerben intagit denna vackra färgnyans:
Jag dog i alla fall inte & bröt ingenting heller & som Ingela brukar säga: Det som inte dödar härdar! ;-)
Nu:
Hestia har vilat sig i form både igår, 20 juli 2011, & idag, torsdagen den 21:a. Imorgon kommer hovslagaren!
Då:
Den 7:e november 2009 red jag min första Hubertusjakt, något som jag drömt om i alla tider & det var fler än jag som sett fram emot dagen: Lundahusarernas jakt på Revingehed hade Ingela på Pederslund pratat om ända sedan jag & Hestia flyttade dit i början av januari... Jag red tillsammans med omkring 80 andra, däribland Ingela på Bruno & Vic på hennes dåvarande ponny Robin. Eller nej: Det var MENINGEN att jag skulle haft följe med Ingela & Vic, men Hestia anslöt sig hellre till mastern & pikörerna i täten & hon kunde absolut inte på något vis förstå varför inte hon fick vara först! Herre-min-Gud så stark hon var; två gånger fick jag tillsägelse när vi nästan låg jämsides med mastern & hans häst - passerar man dem blir man diskad... :-O
