Kort & gott om långa turer...

Då:
    Under sommaren & hösten 2010 blev ridturerna längre & att exempelvis rida runt Krankesjön (något som man, innan jag flyttade till Pederslund, gjorde en gång per år & då var detta ett välplanerat evenemang som inkluderade paus med korvgrillning & dylikt) blev vardagsmat. Från att ha varit osäker & i behov av ridsällskap på Revingehed, av rädsla för att inte hitta hem igen, blev jag nästan den som hade bäst koll på ridvägar & stängsel & vilka grindar som var lättast att öppna. Hestia & jag ägde ute på heden! :-)

    Någon gång under den här perioden (jag minns inte exakt när..) blev jag även medlem i Anklams Distansryttarsällskap; en ridklubb som ju bestod av folk som var lika knasiga som jag.

Nu:
    I söndags (24 juli 2011) red jag, enligt min plan, en lugn runda på ganska precis en timme. Igår, måndag, fick Hestia vila då jag jobbade kväll & även idag har hon fått gå i hagen & ta igen sig medan jag mockade ur hela boxen med dess halmbädd: Jag tappade räkningen, men ca tio kärror blev det nog. Tuffa tider! ;-)
     

Träningsritter borta och hemma...

Då:
    Distansritt hade intresserat mig ett bra tag; redan den dagen då Hestia flyttade till Pederslund skojade jag med Ingela & Johanna (som transporterade oss & alla våra pinaler dit från Staffanstorp) om att distans nog var den enda tävlingsgrenen som vi eventuellt skulle klara av eftersom det inte verkade finnas några större krav på vare sig hästens form eller ryttarens sits, man kunde rida i vilken gångart som helst & man slapp hoppa: Det enda man behövde göra var att ta sig från punkt A till punkt B & det skulle vi väl fixa om vi fick träna oss lite? Distansplanerna blev alltmer allvarliga efterhand som vi blev tryggare ute i naturen, Hestia & jag, & konditionen blev bättre. Jag kom i kontakt med Anklams Distansryttarsällskap & i april 2010 anmälde jag oss till en träningstävling som de anordnade i Snogeholm utanför Sjöbo.
    Hestia var ju inte så van vid att åka iväg på äventyr men det gick väldans bra att lasta & köra. När vi kom fram blev hon lite stimmig & nervös: Det var så mycket nytt på en & samma gång - ny plats, nya människor & hästar, nya företeelser så som pulstagning & annat som hon inte förstod sig på, men vi klarade förbesiktningen & när vi väl kom iväg ut på banan var det inga problem alls längre.

    Vi red 14 kilometer totalt; först sju sedan var det paus med ny besiktning & pulsning & därefter sju kilometer till. Allt gick fantastiskt bra & efter målgången hade Hestia 36 slag/minut i puls - det går minsann inte av för hackor! ;-) Vi blev godkända förstås & fick vår allra första prisrosett tillsammans & ännu lite bättre självförtroende & ja, vi hade absolut hittat rätt tävlingsgren!
    Ett halvår senare ungefär deltog vi i vår andra träningstävling; samma arrangör & plats & samma sträcka & även denna gång gick det bra & vi fördubblade vår rosettsamling. Nu var det bara det där förbenade gröna kortet som jag inte hade som hindrade mig & Hestia från att anmäla oss till en RIKTIG tävling...

 Nu:
    23 juli & sådant här höstrusk har det varken varit på någon av Hubertusjakterna eller på träningsritten i november... Sista rejäla träningspasset idag, innan Simlångsritten & det regnade HELA ridturen, men det kunde ju inte hjälpas. Vi var ute på heden själva, Bästia & jag & red en något utökad Krankeritt på 25 km, med ganska mycket trav & galopp i lugnt tempo. Tre timmar & en kvart & jag var ungefär lika blöt den här gången som jag var efter förra rundan runt Krankesjön - fast idag badade jag inte; jag duschade bara. :-)

    Nu planeras en "normallång" ridtur imorgon (ca en timme) samt ett par kortare skrittrundor nästa vecka innan tävlingen.

Saknade små vänner och andra som vi känner...

Då:
    Innan jag fortsätter träningsbloggandet vill jag hylla en liten men mycket saknad vän till mig & Hestia som inte finns längre, nämligen katten Japp. Han blev min favorit bland stallkatterna; inte för att jag valde honom utan det var mer han som valde mig. Hestia är normalt sett inte precis överförtjust i små djur (& inte i stora djur heller...) men den här accepterade hon faktiskt & Japp satt alltid på Hestias boxdörr när jag gjorde henne i ordning inför ridning & annat. 
    En vinterdag i början av 2010 skulle Hestia & jag ge oss ut & rida en sväng tillsammans med Jojo & Cloto. Hestia stod uppbunden i stallgången, hon var sadlad & skulle bara få tränset på sig också & vår favoritkatt Japp satt på boxgrinden i vanlig ordning. Plötsligt tog han sats & for upp i sadeln på Hestias rygg - han satt där & demonstrerade både dressyrsits, hoppsits & ledig westernstil som om han aldrig hade gjort något annat i hela sitt liv! Jag hade kameran tillhands, tack & lov - sådana fototillfällen får man inte så ofta:

     Ganska exakt ett år efter denna fotosession, i februari 2011, blev Japp påkörd av någon dum bilist & dog. En liten vän, en stor saknad... <3

Nu:
    Idag, fredagen den 22/7, åkte jag till Pederslund på morgonen. Jag lyckades få en hyfsad bild på ett par av medlemmarna ur den yngsta generationen stallkatter - de är rätt så skygga & svårfotograferade. :-)

     Nåväl; hovis Petter (en annan av Hestias & mina allra käraste vänner, som tydligen läser bloggen dessutom.. ;-) kom vid halv tio & filade fossingar & slog på nya skor - det var välbehövligt, framöver kommer vi bara att ha sex veckors mellanrum mellan skoningarna istället för åtta veckor, åtminstone under sommarhalvåret när jag rider så hårt som jag gör. Så här såg Hestias framskor ut när de togs av idag:

    Efter fotvården fick Bästia gå ett pass i paddocken med lina & inspänningstyglar. Jag longerade henne i alla gångarterna i 30 minuter ungefär & det gick mycket bra, trots att där var rysligt blött & lerigt på ridbanan.
 

Tant Gredelin...

Då:
    Man ska ha ramlat av 100 gånger innan man blir en riktig ryttare sägs det. Jag hade rätt så bra koll på mina avåkningar fram till tonåren någon gång, sedan tappade jag räkningen: Jag skulle gissa att jag nu har ramlat av/blivit avkastad ett 30- eller 40-tal gånger, så jag har en bit kvar innan jag är en fullfjädrad ryttare. Inklusive omkullridningen i Polen & mitt ofrivilliga dopp i Krankesjön förra veckan har jag flugit av Hestia sex gånger - det tycker jag inte är så farligt på fyra år!
   Jag har haft sönder ett par glasögon (för mycket länge sedan) & en kamera när jag har åkt i backen, men jag har aldrig själv blivit speciellt skadad. Mest mörbultad tror jag att jag blev vid det näst senaste tillfället då jag ramlade av Hestia, hösten 2009: Det var ute på heden, vi red några stycken ihop & galopperade i ganska friskt tempo när Hestia plötsligt såg ett spöke eller ett troll eller någon annan för oss andra osynlig läskighet & slängde sig åt sidan som hon ju gärna gör... Pang sa det & efter några dagar hade mitt högerben intagit denna vackra färgnyans:

     Jag dog i alla fall inte & bröt ingenting heller & som Ingela brukar säga: Det som inte dödar härdar! ;-)

Nu:
    Hestia har vilat sig i form både igår, 20 juli 2011, & idag, torsdagen den 21:a. Imorgon kommer hovslagaren!
 

Sälla jaktmarker och snälla farbröder...

Då:
    Den 7:e november 2009 red jag min första Hubertusjakt, något som jag drömt om i alla tider & det var fler än jag som sett fram emot dagen: Lundahusarernas jakt på Revingehed hade Ingela på Pederslund pratat om ända sedan jag & Hestia flyttade dit i början av januari... Jag red tillsammans med omkring 80 andra, däribland Ingela på Bruno & Vic på hennes dåvarande ponny Robin. Eller nej: Det var MENINGEN att jag skulle haft följe med Ingela & Vic, men Hestia anslöt sig hellre till mastern & pikörerna i täten & hon kunde absolut inte på något vis förstå varför inte hon fick vara först! Herre-min-Gud så stark hon var; två gånger fick jag tillsägelse när vi nästan låg jämsides med mastern & hans häst - passerar man dem blir man diskad... :-O

    Nåväl; rätt så bra gick det i alla fall. Hindren var inte höga, men jag red vid sidan om de allra flesta ändå (Jag vågade inte hoppa i den hastigheten som Hestia tyckte att vi skulle hålla...) & jag struntade i upploppet på slutet, men jag fick en fin plakett ändå & hade hemskt roligt & Johanna var där & tittade på & tog många fina bilder av mig & Hestia & alla de andra.

    Även hösten 2010 var vi med på Husarjakten, Hestia & jag. Den här gången hade ingen annan från stallet möjlighet att deltaga men jag hade sällskap med Iza i Johannas stall Agelund - det gick ju bra det med! I pausen blev jag intervjuad av en reporter från Sydsvenskan, minsann, & följande gick att läsa i tidningen någon dag senare: "Jennie Johansson var en av alla ryttarna som satt av och fick en stunds vila. Hon var inte helt överens med sitt halvblod Hestia. -Hon tycker att det går lite långsamt. Jag tycker att det går lite snabbt. Så vi får kompromissa. Det är väldigt speciellt att rida med så här många andra hästar. De tycker att det är jätteroligt och blir fulla av energi. Men har man koll på sin häst är det inte läskigt, då är det bara roligt." Jag citerades kanske inte alldeles ordagrant, men strunt samma: Mitt "halvblod Hestia" & jag blev ju nästan lite lokalkändisar helt plötsligt! :-D

 Nu:
    Igår, 18 juli 2011, var jag & Hestia ute på heden tillsammans med ett helt gäng med gamla & nya vänner. Fem stycken blev vi tillslut: Iza & Rutan (våra kompanjoner från den senaste Hubertusjakten), Johanna & Wilma samt en tjej till från deras stall & hennes fuxsto & så Fia & Fille från mitt eget stall. Vi var ute i två timmar, red i alla gångarterna & på hemvägen red vi genom byn - förbi kyrkan & skolan. Härlig tur! Hestia var väldans pigg i vanlig ordning.

    Idag, tisdagen den 19:e, har jag varit ledig & vädret har varit fint - en ovanlig & mycket efterlängtad kombination! Planen var en lång skrittrunda på Revingehed & jag höll den ganska väl. När jag hade ridit ett tag hörde jag hur det klingade väldigt illa om Hestias vänstra bakhov; hennes skor är jätteslitna efter massor av tränings- & tävlingskilometer & hovslagaren kommer på fredag. Jag fortsatte rida, hon har aldrig varit ömfotad & vi skrittade ju i lugnt tempo på mjukt underlag, men snart var bakskon så lös att jag kunde se i skuggan att det var ett mellanrum mellan skon & hoven. Jag fick hoppa av & försöka dra loss skon med bara händerna - den satt endast fast med ett par söm på ena sidan men ändå var det omöjligt att få av den. 
    Man passerar inte så många bebodda hus när man rider på heden, men vi hade nyss ridit förbi ett sådant så jag ledde Hestia tillbaka dit & bad om verktyg & lite assistans. Ett par hästovana men rätt så händiga karlar hjälpte mig & tillsammans är man starka: En höll fast Hestia i tyglarna, jag höll i bakhoven & den andre mannen drog ut de envisa sömmen så att skon lossnade. Därefter kunde jag fortsätta ridturen - vilket äventyr! :-)
    Hestia & jag var ute i tre timmar & 20 minuter ungefär, inklusive stoppet på "verkstaden". Nästan bara skritt; det var bara på slutet av hedenturen som vi travade & galopperade lite, när Hestia blev FÖR irriterad på de hemska insekterna som inte kunde få nog av henne. Nu blir det vila tills de nya dojjorna är på plats!     
   

Leva på hoppet....

Då:
    Jag har nog fått höra minst hundra gånger att jag sagt att jag AAAAAALDRIG skulle hoppa, samt att Ingela hade svarat att man AAAAAALDRIG skulle säga AAAAAALDRIG på Pederslund. När vi var nya i Torna-Hällestad, Hestia & jag, var jag så hopprädd att jag knappt vågade galoppera över en bom som låg på marken. Efter en del lirkande & lockande från stallkamraternas sida, mycket uppmuntran & lite tvång också vill jag minnas, övervann jag åtminstone delvis min rädsla till Hestias stora lycka: Hon är ju ingen hopphäst & har ingen bländande teknik precis men hon tycker att det är hemskt roligt att skutta över mindre hinder. Som högst flög vi över 80 centimeter, minsann - det är ett år sedan nu & jag har inte hoppat så mycket sedan dess. Jag vet inte om jag någonsin kommer att hoppa högre än så, eller ens lika högt, men jag är glad att jag har gjort det i alla fall & att jag har bildbevis! :-)

 Nu:
    Numera ägnar vi oss som sagt knappt åt vare sig hoppning eller dressyr längre, men igår (lördagen den 16/7) var vi åtminstone i paddocken en stund när jag longerade Hestia i skritt & trav över bommar. Hon var mycket duktig! Idag har jag jobbat delad tur & inte haft tid för stallet alls - Hestia har vilat idag.

Inget dåligt väder, bara dåliga kläder...

Då: 
    Tiden flöt på & vi med den, kan man väl säga. Från att ha ridit för dressyrtränare & övat in dressyrprogram i Staffanstorp blev vi nu riktigt dekadenta skogsmullar, Hestia & jag & stolta över det också! Det FANNS ju ridhus på skrittavstånd från Pederslund; flera stycken till & med, men när vi väl hade vant oss vid att rida utomhus (på skogsstigar & grusvägar, längs med trafikerade asfaltsvägar, på öppna fält, i branta backar på Knivsåsen, off road över stock & sten & genom vatten, på heden ibland korna som gick på lösdrift & enstaka gånger i paddocken, fast dessa tillfällen kom alltmer sällan) kändes det så konstigt att stänga in sig i en byggnad. Ett par gånger har Hestia varit i ett ridhus bara, sedan hon flyttade till Torna-Hällestad & jag tvivlar på att det kommer att bli så många fler: HON struntar i om det är varmt eller kallt ute, hon är lika pigg & positiv oavsett. Visst kan JAG däremot klaga på vädret ibland men jag blir glad av Hestias inställning & det handlar ju ändå, hur klyschigt det än låter, bara om att klä sig ordentligt! ;-) 
    Vår, sommar, höst, vinter - varje årstid har faktiskt sin tjusning. Se själva: Revingehed i olika skepnader; i augusti, oktober & i februari en riktig vargavinter!

Nu:
    Säga vad man vill om dåliga kläder & allt det där, men nu börjar jag bli lite trött på att sommaren regnar bort... Nåväl, det blir kanske bättre sedan om två veckor när jag går på semester; hoppas kan man ju i alla fall! Hade planerat för Revingetur idag (15 juli), men på grund av duggregnet valde jag att rida den så kallade Forsbergsrundan istället: Borelund, kaninlandet, banvallen typ. Att RIDA på Revingehed i regn är okej, men stubbarna & stenarna som jag måste stå på för att kunna hoppa upp efter att jag har suttit av & öppnat grindar blir så ruggigt hala när de blir blöta - det är rätt så obehagligt faktiskt. 
    Hur som helst: Dagens ridtur gick i lugnt tempo & vi var ute i en timme & 45 minuter.