Allvarligt...

...talat: Jag vill inte rida henne förrän hon har blivit verkad & skodd (& hovslagaren kommer först på söndag) utan planen är att jobba Hestia från marken de här närmaste dagarna. Idag skulle det bli tömkörning i en av hagarna som inte används för tillfället - fröken "Hetsia" var nämligen inte alldeles tillfreds med att behöva lämna Våfflan & gå in i stallet så jag tyckte att det var schysstare att hålla till där hon kunde se kompisarna, istället för att gå upp till paddocken. Hur som helst. Meningen var egentligen att jag skulle gå bakom henne & tömköra "rakt fram", men det gick inte alls - tittig & ofokuserad & hon bara vände runt & virade in sig i linorna hela tiden. Efter mycket om & men & tjafs gick det tillslut åtminstone hyfsat bra att tömköra på en mindre volt i vänster varv. Jag bidrar med en liten filmsnutt; här höll jag kameran i den ena handen & båda tömmarna i den andra. Det såg något bättre ut när jag höll en töm i varje hand - det kan jag ju påstå i alla fall & ni kan inte motbevisa mig. ;-)

   Hestia må ha glömt allt vad longering & tömköring heter, men däremot har hon lärt sig något annat: I hela sitt liv har hon lystrat till ett westerninspirerat "HOOooo" som bromsande kommando - jag anammade detta när jag köpte henne, det fungerade utmärkt både för att få henne att sakta ner, stanna & stå stilla. Ikväll när jag arbetade Hestia i linorna & hon hetsade upp sig & började trava sa jag, i vanlig ordning, "HOOooo... HOOOOOoooooooo... HOOOOOOOOOOOOOOOO!!" & inget hände. Sedan sa jag "Prrrrrrrrrrrr" typ istället, så som de flesta säger här i Sverige, & då bröt hon av till skritt. Varenda gång! Tänk att en häst kan lära sig ett nytt kommando (& fullständigt rata det gamla inarbetade verkar det som) på några månader. Undrar hur många månader det kommer att ta för MIG att vänja mig vid ett nytt kommando? Fan, jag som faktiskt var rätt så förtjust i HOOOooooo-andet...

Borta bra...

...men hemma bäst(ia). Japp, efter ett par förberedande sessioner i stallet (då jag kånkade dit 8 kilo mineraler & en del andra grejer, organiserade i sadelkammaren, tejpade galler & spikade upp boxskylt) kom så Dagen D igår; måndagen den 20/8. 

   Jag tog ett av Hestias träns med mig & gick & hämtade henne på betet, promenerade med henne till Pederslund. Hon är inte den lättaste hästen att leda, det blev lite dragkamp, trängsel på den smala skogsstigen & ärevarv över körbanan på 70-vägen, men vi kom fram helskinnade i alla fall & the rest is history.

   Bästis släpptes i hagen tillsammans med Våfflan & det gick alldeles utmärkt, de har gått ihop förr & jag tror absolut att de mindes varandra. Sällan har man skådat en så lycklig pålla: Hestia travade omkring & visade upp sig, hon hade knappt tid att äta sitt eftermiddagshö & då & då snubblade hon på sina lite för långa hovar. Nu väntar, förutom hovslagarbesök, en lång & lugn igångsättning med skritt, skritt, skritt de första 2 veckorna till att börja med.  

   Idag, 21 augusti, har jag jobbat kväll & var därför i stallet på morgonen. Fixade bara de nödvändigaste bestyren med mockning, mat & sådant. Imorgon börjar allvaret! ;-) 

Hoppsan...

...jag bara råkade. Nåväl. Professional's Choice-bootsen avbockade från önskelistan! ;-)

Om jag hade pengar...

...jabba dabba dibbi dibbi dibbi dibbi dibbi daj. Nej, jag är ingen materialist precis (host, host, host) men på i stort sett varenda hästrelaterad bloggsida finns det långa rader av stulna bilder på utrustning som bloggaren i fråga skulle vilja ha till sig & sin häst & jag vill naturligtvis inte vara sämre. Här kommer min önskelista bestående av Uvex uvision ridhjälm, ett par extra ridtights & schyssta skor, en biothaneförbygel (turkos förstås, men en sådan fanns inte avbildad på internätet), Professional's choice benskydd & boots samt ett par trevliga schabrak i bästa Hestia-färgen:

 

"Äntligen tillbaka; det här är mitt andra hem"...

...konstaterade jag i onsdags när jag kom till Pederslund. Sedan tänkte jag efter lite till & tvingades medge att stallet kanske till & med var mitt första hem. Ingela & jag for med bil & släp till Vellinge & hämtade hem Hestias pinaler & därefter har jag ägnat ett par timmar åt att tvätta & smörja sadel, alla träns & annat läder, det behövdes. Jag har fått höanalys & räknat foderstat, shoppat pyttelite (men bara absolut nödvändiga grejer så som en ny boxskylt - hon måste ju veta var hon bor någonstans, Bästian) & börjat planera för igångsättningen & den framtida distansträningen. Nu känns det inte lika galet längre & Caroline, fodervärden, har hittat en ny häst så mitt dåliga samvete har börjat ge med sig också. Det kommer att bli bra! I'm waiting for my real life to begin.

Kapitel två: It ain't over til it's over...

...som man säger i utlandet. Nej, jag har varken vunnit en massa pengar eller gift mig med någon rik bonde men jag har i alla fall haft möjlighet att spara ihop till en hyfsat okej buffert under mina hästfria månader & jag har insett att det är bättre att leva ett fattigt liv (pengamässigt) än att inte leva alls. Mitt liv har, sedan jag lämnade bort Hestia i början av december, verkligen varit rätt så bedrövligt: Deprimerad & orkeslös, sjuk oftare än jag någonsin varit tidigare, less på jobbet & på allt annat.Visst, det känns nästan lika svindlande galet nu som det gjorde när jag stod på stallplanen i Staffanstorp & väntade på att Hestia skulle anlända från Polen men jag är ju lite galen, jag erkänner det. Någon gång i mitten/slutet av augusti flyttar Hestia "hem" igen, dvs till Pederslund. & nästa år hoppas jag att ni får se Hestias tokspetsade öron & min breda turkosa bakdel på tävlingsbanorna igen. ;-)

   (Vill också påpeka att min häst har haft det jättebra hos fodervärden & fodervärden har haft det jättebra med Hestia. Mitt beslut att säga upp kontraktet var mycket tufft att fatta - att behöva göra folk ledsna är inte det jag är bäst på precis.)

Snipp, snapp, snut...

    Månader har passerat & jag känner att jag måste ge vår tränings- & tävlingsdagbok ett värdigt slut. Kanske kommer det att finnas ett jennieohestia någon gång i framtiden, kanske kommer mitt bloggande att återupptas i någon annan form eller med annat fokus när jag känner mig redo för det, men vår tränings- & tävlingsera är definitivt över. Jag har tänkt tanken att det måhända var Dackeritten som tog knäcken på mig; med anmälningsavgift, uppstallning, hotell, bensinpengar osv blev helgen i Växjö lite för mastig för min så ansträngda ekonomi, men dödsstöten hade kommit ändå förr eller senare. Eller tidigare; jag hade hankat mig fram länge med bidrag från föräldrarna, akuta försäljningar på Tradera & genom att försaka så att jag knappt hade råd att köpa mat till mig själv. I början av december fick Hestia flytta från Pederslund & Torna-Hällestad. Jag äger henne fortfarande men har henne utlånad på foder på obestämd tid, dvs så länge jag klarar av det mentalt. Sedan måste jag sälja henne, om jag nu inte skulle råka vinna en massa pengar eller gifta mig med en rik bonde eller något liknande förstås så att jag kan ta henne tillbaka.
    Hestia står i Tygelsjö, i samma stall som Kikkis Aqua faktiskt. Jag är inte överförtjust i stallet, i de leriga hagarna eller i det faktum att min distanshäst numera mestadels rids i ridhus. Hon har tappat lite i vikt men fodervärden Caroline älskar henne & de två verkar trivas bra ihop. Jag har varit där ett par gånger & hälsat på & då har jag även ridit ut tillsammans med Kikki.

    Till sommaren ska Hestia gå på bete i "galoppstallet" i Torna-Hällestad, granne med Pederslund, så då kommer jag att titta till henne lite oftare. Fram tills dess hoppas jag kunna hänga med någon av mina klubbkamrater på tävling som groom. Mer hästliv än så lever jag inte, jag ägnar fritiden åt att försöka komma på vad folk som inte har häst gör med sin tid. :-)